Sida:Fortuna.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73

»Tyst! Tyst! Hur kan du vara så indiskret?» utropade professorn och höll sig för öronen.

»Ja, det må jag säga», inföll Clara.

»Du vet således om det, pappa? Det hade jag inte trott; du måste väl ändå tycka, att en insamling bland fattiga arbetare är något ytterst pinsamt.»

»Om vi nu ska’ tala om det,» svarade professorn, »så finner jag en sådan tanke, när den utgår från arbetarne själfva, vacker och hedrande för begge parterna.»

»Ja, när den utgår från arbetarne.»

»Derom är in casu inte den aflägsnaste anledning till tvifvel.» sade professorn med all den värdighet, som alltid gjorde sin verkan på Abraham.

»Du trodde kanske, att pappa själf hade satt i gång den insamlingen?» frågade Clara hånfullt, i det hon bjöd professorn ett varmt glas, som hon själf hade brygt åt honom; han kysste galant hennes hand, och hon tog plats med sitt arbete tätt bredvid honom; Abraham gick af och an på golfvet med en cigarr.

Efter en paus sade han:

»Låt så vara, att den ursprungliga tanken uppstår bland arbetarne; men det veta vi ändå alla, att många, kanske de flesta, följa