bara ge anledning till onödig osämja och missförstånd; hvarför förspilla hvad som var honom kärt utan den ringaste nytta?
Så blef han en af de mest ytterliga bland kamraterna, och hans vilda paradoxer ljungade genom tobaksröken, när vännerna sutto tillsammans och drucko upp hvarandra till vältalighet och stolta framtidsdrömmar.
Abraham Lövdahl blef färdig med sin juridiska examen på kort tid, dragen framåt af längtan efter att få ega den älskade och eggad bakifrån af fru Meinhardts ljusgråa ögon.
Efter en kort vistelse hemma — han var så otålig, att han ej fick tid till någon utländsk resa — höll han bröllop i Kristiania med fröken Clara Meinhardt.
De nygifta kommo ej heller att göra någon utländsk resa, ty fru Meinhardt tyckte, att det var trefligare att använda alla dessa pengar till en sommarvistelse på landet för hela familjen; de unga skulle få bo särskildt på en bondgård strax bredvid, så att då voro de ju sannerligen lika ogenerade som i Schweitz.
Men Abraham gick och var otålig efter att få komma hem till sig själf; både för att bli af med alla Meinhardtarne och för att visa
