Sida:Fortuna.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

så voro de ovänner. Men så kunde det ju icke gå an i längden, eftersom de bodde tillsammans, och så blef det bra igen, tills det blef på tok igen.

Christensen måste denna gång bära sin hustrus vrede bäst han kunde och samtidigt förbereda sig på det tal, han på samtlige arbetarnes vägnar skulle hålla för direktör Lövdahl.

Och medan han satt och sysslade med stora ord och välklingande vändningar, gned han sin köttiga näsa och vädrade litet, som om till och med hans eget loftal luktade litet misstänkt.

Allt förenade sig att gynna denna fest. Det kom ett band tyska musikanter till staden och på själfva dagen var det ett väder, som ej kunde vara vackrare. Luften alldeles stilla, frisk, men icke kall; solen sken rödaktigt och ljumt i den lätta höstdimman, som steg upp och försvann; och de blanksköljda näsen och uddarna med violetta strimmor af ljung i springorna sköto ut sina tungor der ute i det blåa, småkrusiga hafvet.

Själfva fabrikens byggningar voro så fula och sotiga, att de trotsade alla dekorationer, hvarför Marcussen i tid uppgaf dem och samlade allt hvad som fans af kransar och