flaggor omkring en stor estrad, som han i hast hade timrat ihop längre upp i backen. Härifrån kunde talaren öfverse fabriken och hans stämma ljuda vidt ut öfver mängden i sluttningen nerinunder.
Marcussen gick och klädde med flaggor och grönt; han hade fått några af direktörernas tjänstflickor att hjälpa sig, och han lyfte dem upp och ner på trappor och stolar tjänstvillig och galant; och pigorna skrattade och skreko litet och föllo i armarna på honom och kunde ingenting få i ordning, utan att han hjälpte dem.
Marcussen var en storväxt, vacker krabat med pigga ögon och ett grepp om pigorna, som han var berömd för; han hade i själfva verket ett förskräckligt rykte och han brukade själf säga bland sina vänner, att han hade sitt särskilda blad i kyrkboken. Men för öfrigt hade han blifvit professorns högra hand i affären, och hvad själfva festen angick, så var han egentligen i det närmaste man för det hela.
Emellertid hade det också blifvit lifligt hemma i Lövdahls hus; der skulle bli stor herrmiddag med anledning af födelsedagen, och borden stodo redan dukade i salen.
Vagnen stod för dörren, och kusken satt
