Professorn gjorde en lugnande åtbörd till fru Clara och sade: »Inte har jag tid och inte vill jag förderfva min feststämning genom att disputera med dig om detta. Det kan visserligen vara något tänkvärdt i det du säger eller, rättare sagdt, i det du menar, men du har liksom vår ungdom i allmänhet en olycksalig lust att komma dragande med en stor etisk måttstock i otid och vid tillfällen, då den alls inte passar.»
»Men när min öfvertygelse —»
»När din öfvertygelse inte tillåter dig att vara vittne till hedersbevis, som egnas din far, så bör du stanna hemma, det är klart; men jag hoppas, att din öfvertygelse tillåter dig att äta middag hos mig klockan fyra?»
»Det är inte rätt af dig, pappa, att ta det på det sättet; du vet mycket väl — —»
»Ja visst, jag vet det så utmärkt väl; du menar väl på ditt sätt, och att du väljer detta sätt, är något, som jag borde vara förberedd på; det ligger i blodet. Jag försökte, som du kanske erinrar dig, flere gånger under din tidigare ungdom att varna dig mot detta missnöje, som inte tål, att något eller någon lyfter sig upp öfver den allmänna nivån — nej, nej, afbryt mig inte; vi ska’ inte disputera, men det är ändå roten och upphofvet till
