Sida:Fortuna.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87

i gala och höll de blanka hästarne; professorn gick fram och tillbaka, som hans vana var, då han klädde sig, och öfvade sig på sitt tacksägelsetal.

Då kom pigan hos de unga ofvanpå ner och skulle hälsa från frun och be, att professorn skulle vara snäll och komma upp ett ögonblick, helst genast.

Professorn skyndade upp med den hvita halsduken i handen; han trodde, att det var något på tok med den unga frun. Men Clara sprang emot honom i det första rummet, varm och röd om kinderna, med klädningen half knapt.

»Tänk dig, pappa, han vill inte gå! Abraham vill inte vara med på festen, säger han.»

»Jaså, inte värre, min vän! Du gjorde mig alldeles förskräckt. Hvad är det, Abraham? Hvarför vill du inte vara med?» frågade professorn vänligt sin son, som nu kom från sitt rum.

»Åh, det är inte annat än att jag inte har lust att gå med på den der festen, och så tar Clara humör och» —

»Din fars födelsedagsfest?» afbröt professorn småleende.

»Nej, pappa, det är inte den; den ska’ vi fira här hemma; men festen der ute på fabriken är en ihålig tillställning, humbug, rent ut sagdt.»