Sida:Fortuna.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
92

Tordes han ej något af detta, så kunde han sannerligen lika gerna gå till festen som de harmlösa borgarena; ingenting var ändå eländigare än denna protest mellan fyra väggar.

Och en stämning kom igen, som någon enda gång hade fallit öfver honom som en ljussläckare: hvad lifvet var bakvändt och meningslöst, hvad han själf var misslyckad, förspild — en stackare, som aldrig skulle drifva det längre än till små löjliga anlopp och stora skamliga nederlag.

Missmodig och likgiltig tog han sin hatt och gick nedåt fabriken för att sitta en stund hos Grete; men han fann huset stängdt. Förmodligen hade Steffensen tagit henne med sig till festen; det roade henne att vara bland menniskor, alla kände henne och hade ett vänligt ord, och så var der ju musik.

Abraham fortsatte också sin vandring mot fabriken; bandet spelade »Wacht am Rhein», medan det var en paus i talen.

Då han kom fram på backen, stannade han ofrivilligt vid den egendomliga synen. Här var han nu så van att gå fram hvarje dag, att han kände till hvarje fläck omkring fabriken; men i dag var det som om främmande hade tagit ifrån honom allt och han var helt och hållet öfverflödig.