Abraham blef genast uppmärksam; hennes minspel var så tydligt.
»Hvad menar du? Hvad tänker din far på att göra?»
»Far ämnar hålla ett tal», hviskade Grete triumferande.
»Guds död! Det får han inte!» utropade Abraham hastigt; han tänkte på, huru svårt det redan nu var för Steffensen att hålla sig qvar på sin plats; höll han i dag ett misshagligt tal — det skulle naturligtvis bli misshagligt — så gjorde han sig alldeles omöjlig.
Men Steffensen var redan uppe på tribunen; med hatten i handen och krokiga armar gjorde han en hel mängd vördnadsfulla bugningar för den fina publiken, medan ungdomen inifrån staden började skratta och uppmuntra honom med qvickheter.
Abraham lade märke till, att hans far hviskade något till bankdirektören, och hela sällskapet på estraden drog sig så långt som möjligt tillbaka från själfva talarestolen i en förvirrad blandning af höflighet och fruktan för den kände illasinnade karlen.
Men Steffensen gaf dem ej mycken tid; han började genast:
»Mina damer och herrar! Jag är en arbetare, en af de illasinnade, säges det, en af
