Sida:Fortuna.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
96

de värsta, säga några. Men var obekymrade, mitt högtärade herrskap. Jag vill här bara tacka er, tacka er innerligt och af hjärtat, som en rörd arbetare på er Fortuna.»

Emellertid tycktes det högtärade herrskapet plötsligt få brådt med att trycka hvarandras händer och ta afsked.

»Jag ville tacka er», ropade Steffensen högt, »tacka er för att ni dag, mina damer och herrar, låter solen skina så vackert gratis på oss alla sämre personer, för att ni inte begär mer af oss än våra sparpenningar till silfverpjeser, för att ni lemnar våra hustrur och döttrar någorlunda i fred, ja, tacka er alla hvar och en i sin stad, för att ni så vackert unnar oss att lefva lifvet i välsignadt arbete för er.»

Nu var det ingen qvar af de högtärade; den rymliga estraden var tom, endast några flata uppassare stodo qvar vid champagnebordet. Men Steffensen gjorde ännu en djup komplimang mot sällskapet, som aflägsnade sig uppåt till vägen, der vagnarna höllo, derpå vände han sig högt skrattande mot arbetarne:

»Der gick hela stassen — hvafalls? Nu får jag väl hålla mitt tal till er.»

»Steffensen kan hålla käften», hördes en tjock röst bland arbetarne.

»Nej, nej, låt Steffensen tala», ropade de