På vägen inåt staden gick Abraham i en egendomligt upphöjd, stridsfärdig stämning.
Orediga bilder och minnen från hans tingdomsläsning kommo fram i hans sinne och målade för honom en framtid i spetsen för arbetarrörelsen; dimensionerna växte, han ref upp alla broar, han rensade i all den tjocka samhällsorättvisan, och då han hann fram till staden, hade han just kommit derhän, att Clara och hans far böjde sig för honom och sade: du hade rätt.
Men Steffensen gick tvär och butter hemåt; Grete var icke heller glad; hon förargade sig på faderns vägnar och var ej heller alldeles nöjd med Abraham.
»Det fins ta mig tusan inte så fega arbetare i verlden som ni», sade Steffensen till en gammal timmerman, som hade varit med i silfverdeputationen.
»Vi ha så litet att stå emot med.»
»Bah! Om vi bara hölle ihop.»
»Ja, några af oss hålla ju ihop — med direktionen», menade timmermannen.
»Ja, hvad ha ni nu för tack för allt ert eländiga kryperi?»
»Det skall visa sig i längden.»
»Ja, det skall det», brummade Steffensen ilsket; han förstod häntydningen.
