gripa med säker hand in i lifvet och ta sitt tag med.
»Ja, visst är jag en af er!» ropade han ut bland dem, »derför håller jag mig här nere bland arbetarne, inte der uppe bland de förnäma. Vi, vi arbetare, vi ska’ hålla tillsammans — här är min hand!»
Den greps af hundrade, trycktes och kramades, och ingen hade sett unge Lövdahl sådan förr, då han hög och strålande långsamt banade sig väg genom den täta skaran.
Steffensen ville åter begagna ögonblicket och föreslog högt, att man på stället skulle bilda en förening och en komité o. s. v. Men så snart Steffensen talade, föll en kyla öfver de flesta; alla visste, att han var märkt; hans dagar vid fabriken voro räknade, och han kunde lätt dra andra med sig.
Man låtsade ej höra förslaget, och det drunknade helt och hållet i ett dånande hurrarop för Abraham; de ville dricka hans skål, men der fans ingenting qvar, uppassarne hade röjt bort borden, festen var förbi och folkmassan hade skingrat sig.
Arbetarne drogo sig då också hemåt i små flockar, efter att först ha eftertryckligt kramat Abrahams hand.
