Sida:Fortuna.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
101

der de kunde prata ostörda af det larmande bordet.

»Jag visste nog, att du skulle komma, min egen käre Abraham», sade professorn hjärtligt och lade sin venstra arm om hans axel.

Abraham blef rörd och stammade, men fadern fortfor:

»Visserligen kan det vara åtskillig humbug med ett och annat här i verlden, men du får inte underskatta betydelsen af ett godt och vänskapligt förhållande mellan arbetaren och arbetsherren; ju närmare de sammanbindas — —»

»Man sammanbinder sig inte nära med arbetarne genom champagne och silfverpjeser», svarade Abraham käckt; det var allvar med honom denna gång, han hade en idé, som han ville hålla fram.

»Hur menar du?» frågade fadern, och drog sin arm till sig.

»Jag var i dag nere bland arbetarne, pappa.»

»Jag såg dig.»

»Och jag slöt mig helt och hållet till dem, och de samlade sig alla omkring mig!»

»Du stiftade en förening?» frågade fadern kallt.

»Nej, ingen förening — ingen uttrycklig