förening; men vi slöto oss tillsammans, förstår du — en sådan der riktigt hjärtlig sammanslutning — så der trohjärtadt, ser du». Abraham började famla, han blef röd i ansigtet; månne det inte ändå var något löjligt han hade gjort?
Men professorns ansigte klarnade, tills det strålade:
»Det var rätt! Det var alldeles utmärkt af dig, Abraham! Just så skall det vara; ingen dum förening, som binder individen.»
»Det var just det jag menade», inföll Abraham, som nu återvann allt sitt mod.
»— och som endast tjänar till att lyfta små ärelystnader som till exempel —» professorn lade åter upp armen och hviskade förtroligt in i örat på Abraham — »som till exempel vår värdige vän der, bankdirektör Christensen.»
Abraham skrattade, smickrad af att fadern ville göra sig lustig tillsammans med honom öfver stadens mäktigaste man, som till och med satt der i all sin storhet tio steg ifrån honom.
»Vet du hvad han är lik bakifrån, pappa? En elefant», hviskade Abraham.
»Ja, du har rätt», skrattade professorn, »men det går inte an, att vi två stå här och
