våra spår. Men karlarne hånade sedan en »hombre de campo», som ger sig ut att söka väg för andra och ej kan finna spåren efter 14 hästar och åsnor. Bra i alla fall, att han kom, det hade varit svårt for honom att sofva ensam här med indianer i närheten.»
Nästa dag gick färden vidare, men Polanco blef kvar med lastdjuren; vi andra fyra ville försöka att bestiga den högsta af de toppar, som lågo framfor oss. Vägen gick genom sumpiga kärr, där hästen ofta måste ledas vid tygeln, men utan större svårighet kommo vi dock på ett par timmar till bergets fot. Och nu började en intressant klättring upp till den 400 m. höga
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: »Svenska sjöarna» (Lagunas Suecas) och Lago Solier. |
toppen, till fots naturligtvis. Skogen blef här plötsligt af helt
annat slag, än den vi hittills sett. Väldiga trädstammar, flera
meter i omkrets, bildade densamma, och marken var
alldeles täckt af kullfallna stammar, hopflätade af buskar och
öfvervuxna af ett sammanhängande mosstäcke. Det var nästan
omöjligt att taga sig fram, och jag vet ej, huru det hade gått med
våra tunga bördor denna varma dag och särskildt for männen,
som aldrig i sitt lif klättrat i berg. om vi ej lyckats få rätt på
en guanacostig, så väl upptrampad, som om den varit ett
människoverk. Med dennas hjälp voro vi snart högt uppe och kunde
ändtligen bestiga den högsta spetsen.
