intryck man har af att befinna sig på en af Norges fjordar. På aftonen den 26 februari kommo vi fram till vårt mål, mynningen af den betydande älf, som bildar utloppet for Lago Fagnano och utfaller i Amiralitetssundets innersta vik, och nästa morgon debarkerade vi med de mångfaldiga förråd och saker, som för oss nio personer under de närmaste veckorna skulle utgöra den enda erinran om en yttre värld, från hvilken vi här voro mera afstängda, än om vi suttit på en klippö i oceanen.
Azopardofloden har man kallat denna älf efter det argentinska fartyg, från hvilket den först undersöktes. Redan i Buenos Aires hade jag sökt göra mig underrättad om densamma af personer, som deltagit i gränskommissionens arbeten, och enligt de upplysningar jag fått beräknat, att för färden fram och tillbaka skulle åtgå högst 5 dagar: i så fall hade vi ju haft tid nog för undersökningarna vid sjön. Det sades till och med, att det skulle vara möjligt att i båt komma uppför älfven på en enda dag. Vi voro alltså vid godt mod och lastade den lilla båt vi fått låna från »Condor» med våra effekter, kvarlämnande Dusén och Backhausen i lägret vid flodmynningen, samt begåfvo oss i väg uppåt dalen, Ohlin och jag till fots.
Floden torde till en början äga en bredd af närmare ett par hundra meter och rinner tämligen lugnt fram i åtskilliga krökar; ehuru det genast visade sig omöjligt att ro den tungt lastade båten, gick det dock den första dagen bra för sig att komma fram. Men snart ändrar floden utseende. Allt djupare och häftigare blir strömmen, alltmera närma sig stränderna hvarandra, på samma gång de bli allt brantare, så att det stundom skulle vara svårt att få fäste för foten där, medan vi med linor draga båten framåt, äfven om ej ett annat ännu svårare hinder tillkommit. Det är dessa regnrika trakters underbart yppiga vegetation: mellan dessa träd och buskar, ej sällan taggiga, och öfver dessa i alla riktningar liggande, kullfallna stammar, ofta genomruttna och öfverväxta med mossa, kan man, äfven när man är ledig, endast med yttersta svårighet taga sig fram, och att gå bland dem och draga båten blir ju själfklart omöjligt. Det är ingenting att göra, vi måste alla ned i det kalla, af glaciärälfvar matade vattnet, som genast invid stranden går högt öfver knäna och där det blir ännu svårare att komma fram på grund af de talrika trädstammar, som från stranden luta sig långt ut öfver floden.
Men jag vill ej trötta läsaren med att ingå på detaljerna i denna flodfärd. När vi den fjärde dagens afton blott
