Sida:Från Eldslandet.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
97
I DET INRE AF ELDSLANDET.

på anhållan af mina kamrater, som ej ansågo sig hafva arbete för så lång tid, beslöt jag att anordna resan för endast 14 dagar. Detta beslut kom emellertid att inverka ganska olyckligt på resultaten.

Flera dagar förgingo, utan att »Condor» fick order att afgå, då sent en kväll ett bud kom, att båten nu låg klar och nödvändigt måste gå kl. 8 nästa morgon för att på dagen hinna med ett arbete, som skulle göras i samband med resan. Det var ett äkta sydamerikanskt förhållande, men det var intet annat att göra än att söka bli färdig. Vi knackade på hos en handlande, som vi kände, och fingo löfte att ha de nödiga förråden levererade nästa morgon, och allt hade redt sig bra, om ej samtliga peonerna velat fira affärden med en större afskedsfest. Väl blefvo de i sista stund väckta på morgonen, men packningen kom att bära tydliga spår af huru natten tillbragts, och åtskilligt af hvad som brukar räknas till lifvets nödtorft blef kvarglömdt i Punta Arenas, däribland också allt köttet, mer än någonstädes oumbärligt i Argentina. Då vi nu hade hvarken hundar eller hästar och för öfrigt ej ens tillfälle att jaga guanacos, så blef denna brist kännbar nog.

Så kommo vi emellertid åstad. Vägen till Amiralitetssundet går först utefter Eldslandets nordvästra, enformiga och trädlösa kust, och först sedan man passerat Bahia Inútil, kommer man in i de trakter, som med rätta gjort Eldslandets och Patagoniens västkust så ryktbar för sin naturskönhet. Det sund, hvari båten går fram, smalnar mer och mer; i väster ligga öarna Dawson och Wickham med sina snöhöljda toppar, i öster börjar en bergskedja, hvars spetsar till en början hafva ganska mjuka former och äro skogklädda nästan hela vägen upp men som antaga en allt vildare karaktär, ju längre vi komma framåt. I söder, rakt framför oss, resa sig bakom en första, lägre kedja en rad af väldiga, fullständigt snöklädda kolosser, och något mera åt sydväst har man ett enstaka ståtligt fjäll, det genom sin form, erinrande om en frygisk toppmössa, för alla seglare i dessa trakter välbekanta Mount Buckland. Snart svänger vägen af mot öster, och vi äro inne på det egentliga Amiralitetssundet, som emellertid ej är något sund i svensk bemärkelse utan en verklig fjord af ungefär 6 svenska mils längd och en half mils bredd. Tvärbranta stupa fjällen öfverallt ned mot vattnet, endast i klyftor och smådalar och hufvudsakligen på den södra sidan täckta af en sparsam vegetation, och bokarna med sin mörka, om våra barrträd erinrande grönska bidraga ingalunda att försvaga det

O. Nordenskjöld. Från Eldslandet.7