Sida:Från Eldslandet.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
101
I DET INRE AF ELDSLANDET.

Darwinmassivet, Eldslandets högsta fjälltrakt. Bakom oss ligger under våra fötter Azopardodalen med sin glänsande silfverstrimma, och ännu längre norr ut stänges utsikten af Mount Hopes egendomligt formade bergstaggar. Rundt omkring oss på alla sidor snödrifvor och glaciärer, som skarpt kontrastera mot den gråa, svarta, rödbruna eller till och med grönaktiga berggrunden. Och i denna ram äro nu infattade två storartade blå pärlor, Amiralitetssundet och Fagnanosjön. Så praktfullt än det förra är, öfverträffas det dock i skönhet vida af den senare med dess



mera sönderslitna konturer; sjön är ju också betydligt större än hafsviken, ehuru detta från den punkt, där vi stå, föga framträder, då bådas aflägsnare delar förlora sig i fjärran.

Men hvilket intryck än denna tafla gör — för oss var den ingen glädjande företeelse. Dagens arbete var i själfva verket förloradt. Om vi ville komma vidare framåt, så måste vi ju klättra ned lika mycket, som vi förut gått uppåt, vandra öfver det breda låglandet med dess djupa torfmossar, passera den strida strömmen och sedan åter genom urskogen bana oss vag uppför en ny fjällrygg för att därifrån kanske ej se mera än från den