täta skogssnår, med grenar, som nästan slingra sig om hvarandra. Och nu följer den vanliga växlingen vid fjällbestigningar. Allt lägre blir denna skog, till karaktär och utseende i allo erinrande om våra fjällbjörkar; vid 500 meters höjd kan blott en botanist tala om »skog», när han ser ned på denna krypande planta, hvars grenar icke höja sig en tum från marken. Och snart försvinner äfven denna vegetation för att ersättas af mossor, gräs och fjällörter; till sist har man blott den nakna klippan, förklyftad och sönderfallen till ett groft grus, från hvilket glaciärvattnet bortfört alla finare partiklar, så att nu endast massor af kantiga stenskärfvor täcka marken. Och här, på 7—800 meters höjd, träffa vi den första »eviga» snödrifvan, ty vid den årstid, i hvilken vi nu befinna oss, kan man ju hvarje dag vänta ny snö, som blir liggande för vintern. Vi nå den kam, vi nedifrån trott vara den högsta, men finna framför oss blott en smal dal och så en högre kam; detsamma upprepas än en gång, och ännu för tredje gången bestiga vi vid något mer än 900 meters höjd en åsrygg utan att veta, huru länge det skall fortgå på samma sätt, men med den bästa förhoppning att kunna framtränga så långt som möjligt på detta jämförelsevis bekväma sätt.
Dock, här var gränsen satt för vårt framträngande. Plötsligt, oväntadt, medan vi ännu tro att vi befinna oss på en platåafsats, störtar bergväggen — i motsats mot all erfarenhet från Skandinaviens fjälltrakter — tvärbrant ned mot en annan dalgång, i hvilken 7—800 meter under våra fötter på ungefär samma nivå öfver hafvet som Azopardofloden själf en annan älf långsamt och utan märkbart fall rinner fram mellan gulbruna torfmossar. Vi finna sedermera, att dess mynning i Fagnanosjön återfinnes på gränskommissionens karta och att den där fått namnet Rio Bedbeder.
Vid våra fötter ligger en tafla så underbart storartad, som man äfven i dessa nejder sällan ser den. Åt båda sidor fortsätter den fjällkam, på hvilken vi stå, framåt öfverallt stupande nästan lodrätt mot en »quebrada», en kitteldal, hvars botten täckes af de förtvinande fjällbokarna. Blott rakt under våra fötter har en »isdrifva» funnit plats, tillräcklig att ge upphof åt en betydande fjällbäck, som strömmar ned genom kitteldalen för att sedan längre ned förena sig med floden nere i dalen. Denna bildas af en mängd grenar, kommande från glaciärer i en bakom liggande storartad bergskedja, påtagligen hufvudcordilleran själf, längre mot sydväst kulminerande i några helt snöhvita spetsar, som från den punkt, där vi stå, framträda såsom kolossala; det är
