varit föremål för tillräckligt sagolika skildringar och omtalanden, om än mestadels af för dem föga smickrande art. Det var här som århundradets störste vetenskapsman, Darwin, trodde sig ha funnit jordens lägst stående människoras, nära på om icke fullt den sökta felande länken mellan människor och djur. Ty fastän de kroppsligt anslöto sig till de förra, så skulle dock deras förstånd vara så ringa, dessa varelsers, som ej ens i detta hårda klimat lärt sig bruket af ordentliga kläder, att man blott kunde hålla dem för ett slags högre djur.
Darwin yttrade sig egentligen om yaghanindianerna, men sedan missionärer arbetat bland dessa och funnit dem lika bildbara som andra lågt stående naturfolk, så har man på senare tider helt enkelt öfverflyttat hans uttalande på onas. Och väl är det sant, att åtskilligt finnes, som i första ögonblicket synes tala för att dessa ej stå högre utan tvärt om lägre än de förra. Men vid alla de historier, som om dem berättas, måste man komma ihåg, att de äro utspridda af personer, som hafva det största intresse af att kunna inbilla sig själfva och andra, att det folk, hvars land de röfvat och som de skjuta ned och döda hvarje gång de se dem, ej är mycket bättre än skogens vilda djur.
I fullt fritt tillstånd, i deras egna hem ute på pampas, hade jag aldrig tillfälle att se några onas. Detta är mycket svårt; de äro ytterst vaksamma, och få de på afstånd se en ryttarskara, så laga de ögonblickligen så, att kvinnor och barn under betäckning och med de dyrbaraste föremålen kunna komma undan till någon mera skyddad plats, medan några bland männen söka utspionera de ankommande och — ifall de känna igen dem såsom personer, till hvilka de kunna ha förtroende — träda i beröring med dem. Så tillspetsad som situationen på senaste tiden blifvit, var det nästan omöjligt att få se dem utan att mot dem anordna ett ordentligt krigståg för att omringa och instänga dem. Ett försök att söka upp dem, hvarvid jag påträffade en nyss öfvergifven lägerplats med elden ännu glimmande, har förut skildrats. Men ofta har jag i omgifningarna sett färska spår af deras nakna fötter, och en gång åtminstone, då jag i en underbart tät, grönskande bokdunge söder om Bahia Inútil stod och betraktade några benknotor, det enda som räfvar och fåglar lämnat efter hvad som en gång varit en i striden skjuten indianhöfding, har jag sedan fått skäl att tro, att indianer voro i vår omedelbara närhet. Kanske jag stod inom skotthåll för deras pilar; kanske var det
