endast den blottade revolvern, som afhöll dem från att skjuta. I halfvildt tillstånd eller såsom fångar såg jag dem så mycket oftare i missionen vid Rio Grande, på Dawsonön, i Punta Arenas och Ushuaia; på krigsfartygen inom området äro flera indianer använda, och dessutom finnes nästan ingen enda familj eller estancia, som icke har någon liten indiangosse eller flicka till tjänare. Då vi dessutom begagnat alla tillfällen att af talrika personer i de mest skilda lefnadsställningar, som mer eller mindre haft med indianer att göra, inhämta upplysningar om dem, så har det härigenom blifvit oss möjligt att framställa en ganska fullständig bild af deras lefnadssätt.
I motsats mot de småvuxna, smutsiga, krokbenta och hopsjunkna kanalindianerna måste den fördomsfrie betraktaren erkänna, att onaindianerna äro en vacker ras och att det är ett nöje att betrakta dessa högväxta, bredaxlade, väl proportionerliga gestalter. De äro inga jättar men så jämnlånga, att deras medellängd, omkring 1,75 meter, blir större än den för något europeiskt folk. Deras lefnadssätt, som tvingar dem att städse vara i rörelse och som hos den, som med deras ofullkomliga vapen vill nedlägga den skygga guanacon, förutsätter en utomordentlig utveckling af kroppens alla organ, har gifvit dem en beundransvärd proportionerlighet mellan lemmarna och en lätt, nästan elegant gång. Äfven deras ansiktsuttryck är tilldragande. Hudfärgen är hög, något rödbrun, dock med skiftning i hvitt och ej mycket starkare, än hvad man kan få se sommartiden äfven i vårt land. Dragen äro markerade, kinderna rundade, ögonen stora, mörka, underkäken något framstående, tänderna praktfullt hvita. Allt detta gäller också om kvinnorna, och om äfven icke kreolskorna i Santiago och Buenos Aires behöfva frukta för konkurrensen, så föredrager jag dock mycket dessa friska, rundkindade indianflickor med deras leende ögon framför flertalet bland den smutsiga, striphåriga, surögda befolkning man mångenstädes ser, t. ex. i Chiles grufprovinser. Men det gäller emellertid endast så länge de äro unga, ty något vedervärdigare fult än en urgammal, hel- eller halfnaken indiankäring, hopkrupen framför en eld och med ett par betlika tänder sönderslitande ett halfrått köttstycke, kan man ej tänka sig. Och det gäller också endast så länge man ser dem i ett tillstånd af åtminstone relativ frihet, såsom jag såg dem t. ex. vid Rio Grande och vid mitt första besök i Springhill, där två unga flickor på 12—16 år nyligen blifvit fångade — de lyckades kort därefter en natt att fly
