Sida:Från Eldslandet.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
7
ELDSLANDSEXPEDITIONENS BÖRJAN.

söder om Brasilien, kan man åter börja frukta starkare vågrörelse, men då ligger redan Buenos Aires nära. Värre är det ju, om man vill fortsätta ännu längre mot söder, då också temperaturskillnaden kommer till som ett nytt obehag.

Och lifvet ombord under en sådan resa? Ja, visst är, att meningarna kunna vara delade angående behaget af denna enformiga tillvaro. Och dock finns där ju så mycket att studera ombord. Först och främst medpassagerarne, som på grund af de många hamnar, som anlöpas, erbjuda en verklig profkarta på folk af olika naturer. Huru hastigt går det icke för emigranterna å tredje klass att knyta bekantskaper och sedan roa sig efter bästa förmåga. Sedan kommer turen till passagerarne å andra klass; från deras afdelning ljuder sång och musik, långt innan man ser någon sammanslutning inom de delar af fartyget, som äro upplåtna för första klassen. Men så kommer också dessas tid, och snart bilda de alla en enda stor familj, där tiden fördrifves med samtal och lekar, med täflingar och kortspel, med musik och dans. Lifligast blir det om aftnarna, efter middagen, då värmen är mindre tryckande. Underbart vackra kunna de också vara, dessa kvällar på hafvet, med himlahvalfvets vackraste stjärnbilder strålande öfver våra hufvud, med vintergatan framträdande, ej som hos oss såsom en blek slöja, utan som kraftigt tecknade ljusfläckar, i hvilka man nästan tycker sig urskilja anhopningar af stjärnor, och med aftonstjärnan strålande med en sådan glans, att det särskildt när den belyste kanten af några lätta skyar, som kastade djupa skuggor på den dunkla vattenytan, var ett förlåtligt misstag hos en af passagerarne, som gissade, att det var månen, som här syntes så mycket mindre, därför att vi aflägsnat oss så långt från den! Och till allt detta hafvet, som i skeppets kölvatten gnistrar, som skulle det själft endast vara ett lösryckt, stjärnbetäckt stycke af himlahvalfvet.

Men det största intresset erbjuda dock de hamnplatser, där fartyget lägger till. Åtta gånger dröja vi under vägen mellan La Pallice och Montevideo, och hvarje hamn är dock ett stycke egendomlig natur, vare sig man tänker på Vigos klippterrasser eller på Pernambucos palmlundar, under hvilka döden lurar i gula feberns gestalt. Lissabon, S:t Vincent och Rio de Janeiro äro emellertid de tre intressantaste platser man på öfverresan besöker, och dessa representera ju också tre världsdelar med deras skilda karaktärer. I Lissabon är