Sida:Från Eldslandet.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
6
FÖRSTA KAPITLET.

visserligen ej hör till de allra snabbaste men säkerligen är en bland de bästa och nästan den enda, hvars båtar sedan fortsätta genom Magellanssundet till Chile. Fartygen utgå från Liverpool men passera också La Pallice i Frankrike, och därifrån började för mig färden. Den 3 augusti lämnade jag Paris och tog i den oförlikneligt sköna utsikten från Meudon för sista gången afsked af det centrala Europa. I den tidiga morgonstunden kommer tåget till det gamla La Rochelle med dess pittoreska hvita byggnader och dess gamla vallar och grafvar, som varit vittne till så många strider. Men länge dröja vi ej här: ännu skilja oss några kilometer från resans första mål. Efter en kort stund öppnar sig utsikten öfver det omätliga världshafvet, tåget rullar ut på kajen i La Pallice, och framför oss ligger som en jätte bland mindre fartyg Iberia, den ångare, som nu skall blifva vår bostad för mera än tre veckor.

För de flesta af oss nordbor förefaller väl en resa af sådan utsträckning som något ej alls lockande. På Östersjön med dess ofta ringa djup och små distanser kunna ej några stora fartyg gå, och för öfrigt, om fartyget vore aldrig så stort, elegant och bekvämt, hvad skulle det betyda i vårt stormiga klimat, där behaget af nästan hvarje sjöresa, vore den än börjad under de bästa förutsättningar, omintetgöres af den oundvikliga och, lindrigt sagdt, obehagliga sjösjukan. Detsamma gäller ju också om öfverresan till Nordamerika, där dock världens bekvämaste ångare gå. Den, som blott färdats i dessa trakter, får en annan uppfattning af sjöresor, då han gör en sådan i längdgradernas riktning. Väl får man alltid riskera att börja resan i dåligt väder, och så gick det äfven oss: Biscayaviken förnekade ej sitt rykte, och de »stormkoppar», som redan inne i hamnen framsatts för att skydda glas och tallrikar vid fartygets krängningar, visade sig vara väl behöfliga.

Men detta tillstånd varar ej länge; utanför Portugals kust förbättras vädret, och när man kommer i jämnhöjd med Afrika, förändras allt som vid ett trollslag: det blir värme och sol, och hafvet, lätt krusadt af de evigt blåsande passadvindarna, antager en underbart högblå färg, mot hvilken de hvita vågkammarna skarpt afsticka. Sådan, städse sig lik, är utsikten från fartyget under en sträcka af mer än 500 svenska mil, en sträcka som endast afbrytes af själfva bältet kring ekvatorn, där man antingen har att vänta sig vindstilla med en tryckande värme eller ock mera oregelbundna vindar. Först när man kommer