Huruvida de äga några religiösa föreställningar, har man ej lyckats få reda på. Att solen och månen, särskildt den senare, för dem spela en stor roll är säkert, men man är ej ense om, huruvida den anses äga ett godt eller ondt inflytande på deras handlingar.
Lifvet inom familjen är vanligen godt, fastän undantag finnas, där mannen misshandlar hustru och barn. I regeln vårdas dock barnen med den största ömhet. Männen hafva ofta flera hustrur, ända till tre stycken, och dessa få, såsom nämndt, göra det mesta arbetet. En indian sade, att han ej kunde förstå de hvita karlarne, som dock voro så mäktiga. Huru kunde de vara lyckliga, då de fingo arbeta så mycket, och hvarför gjorde de ej som indianerna och skaffade sig hustrur, som kunde uträtta de värsta sysslorna?
När någon sjuknar, sätta sig de, som bebo samma hydda, i ring kring honom och sjunga med sakta röst dystra, entoniga sånger. Samtidigt tillkallas stammens medicinman, den enda person, för hvilken de hafva ordentlig respekt. Dennes behandlingssätt består i en verklig massage — det är ju egendomligt, att ett sådant läkarekonstens moderna skötebarn förekommer redan i Eldslandet. Med gnidningar, knådningar och tryckningar behandlar han den sjuka kroppsdelen och börjar slutligen att med sina nakna fötter trampa den sjuke på hela kroppen och ända upp på hufvudet. Förklaringen till detta behandlingssätt är, att de föreställa sig sjukdomen som ett materialiseradt ondt, en pilspets eller dylikt, och ofta sluta de med att spotta ut ur munnen en sådan, hvilken de säga sig ha uppfångat hos den sjuke. Det hårda behandlingssättet dödar väl understundom denne, men ofta händer också, särskildt i lindrigare fall, att han blir frisk efter en sådan »hästkur».
Dör den sjuke, så svepes han i sin mantel och begrafves på platsen, där han dött. Hyddan flyttas sedan ett stycke bort från sin förra plats, och de efterlefvande, eller åtminstone änkorna, utmärka sin sorg genom att med hvassa stenar under stark blodförlust skrapa in ett slags tatuering på benen.
Det lif de föra är för visso hårdt, och om vintern händer det väl stundom, att de få känna på alla hungersnödens fasor. Men deras största bekymmer och enda verkliga fara äro dock förföljelserna från de hvita. Därför draga de sig också undan för dessa, så snart de nalkas i väpnad trupp, och märka de, att de förföljas, så fly de så snabbt de kunna till någon plats i närheten, som af naturen blifvit befästad och där de ej så lätt kunna
