Sida:Från Eldslandet.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
124
SJETTE KAPITLET.

angripas, och denna plats söka de, om tillfälle gifves, ytterligare skydda genom regelbundna små fästningsverk. Kvinnorna och barnen dölja de i ett dike eller någon uppkastad graf, där de öfvertäcka dem med grenar, så att de stundom hålla på att kväfvas. Blir belägringen så svår, att de märka, att ej det ringaste hopp mera gifves, då är det en kvinna eller också höfdingen, som ensam framträder och sönderbryter en båge, kastande bitarna på jorden till tecken af underkastelse. Och därefter göra de i vanliga fall intet motstånd utan följa undergifvet med i fångenskap.

Innan detta kapitel afslutas, vill jag här skildra en händelse, som inträffade, medan jag vistades å Eldslandet, och som jag därför fullkomligt kunnat följa; den är synnerligen karakteristisk i flera hänseenden för den närvarande situationen på ön.

Jag har i ett föregående kapitel omnämnt den utpost af San Sebastianestancian, som är belägen nere vid deras hamnplats vid hafsviken. Och jag omnämnde också där en hvalfisk, som låg uppkastad på stranden; när jag red där förbi, tänkte jag särskildt på att den var så liten och att det var skada, att vi ändå omöjligt kunde taga den med oss till Sverige. Denna hvalfisk hade underkommissarien i San Sebastian s:r Pezzoli också sett, då han några dagar förut färdades till Rio Grande, och här hade han under ett försök till samtal med en af indianerna omnämnt detta sitt fynd. Men nu är strandad hvalfisk den största läckerhet, som en onaindian kan tänka sig, och därför begaf sig hela stammen och med dem flera af de indianer, som längre tid vistats i missionen, småningom norr ut.

Ledaren för utposten var vid mitt besök en chilen, som med sin unga hustru nyligen kommit hit från folkrikare och mera leende nejder. Ingendera passade på denna plats, men särskildt hustrun var fortviflad öfver detta dystra lif i en öde nejd och grubblade ständigt öfver anfall af indianer. Hvad hon dittills hade sett af dem var ej mycket. Men nu kommo på en gång alla dessa indianer i närheten af hennes boning. Till en början gick allt emellertid bra, och indianerna uppförde sig i det hela fullkomligt väl, något som särskildt måste framhållas, då de indianfientliga tidningarna sedermera påstodo, att dessa börjat striden med att bortföra boskap, nedhugga järntrådsstaket o. s. v. M:r Wood, estancians administratör, som dock hade all anledning att framställa indianerna i den sämsta dager, medgaf själf för mig, att detta ej var sant.