blefvo nu förda till Ushuaia, där de vid min ankomst i maj 1896 vistades. Härifrån var nu afsikten att fördela dem på olika håll: ombord å argentinska fartyg, till den engelska missionen, i familjer i Buenos Aires o. s. v. Visserligen är vintern indianernas värsta tid, men det var dock en sorglig lott de hade, dessa stackars fångar, på hvilka förlusten af friheten redan satt sin stämpel. Att om vintern söka rymma tvärt öfver Cordillererna, äfven om det skulle lyckas att smyga sig bort, vore väl nästan liktydigt med lifvets förlust, men försök gjordes dock. För öfrigt måste man erkänna, att de med afseende på mat, kläder och omvårdnad åtnjöto den bästa behandling.
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Grupp från missionsstationen vid Rio Grande. |
Och nu till den sista gång jag sammanträffade med indianer
af onastammen. Det var när jag ombord på »Condor» sista
gången lämnade Eldslandet på resa från Bahia Inútil till Punta
Arenas i februari 1897. Vi förde då med oss 8 indianer,
som nyligen blifvit fångade, 4 kvinnor och 4 män, bland de
senare ocksä en »medicinman», hvilken, som jag förut nämnt,
är stammens inflytelserikaste person. Hvad dessa kände, när
kusten, där de lämnade allt hvad de på jorden ägde, började
försvinna ur deras åsyn, är lätt att tänka sig, men till en början
höllo de modet uppe, och vi gjorde också allt för att uppmuntra
dem. De fingo mat och cigarrer, som de dock ej förstodo sig på.
Jag visade medicinmannen min klocka och min kikare; ett
beundrande »oúltjen» (vackert) var hans omdöme, då han i den senare