Sida:Från Eldslandet.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
125
ONAINDIANERNA.

Men fastän så ej var förhållandet, började man dock tycka det var oangenämt att ha indianerna så nära sig. Därtill kom, att det var bruklig sed, att när indianer infångades, den som förde fram dem erhöll ett pund per stycke. Några ha också sagt, att samma betalning erlades för hvarje dödad indian som ett slags skottpremie, men jag vet ej, huru därmed förhöll sig. Allt nog, en vacker dag red ett sällskap af estancians herdar och arbetare upp i höjdsträckningen och tvungo med gevär i hand en afdelning indianer, tillsammans 8 personer, att gifva sig. Ehuru några bland dem voro klädda i europeiska kläder, ehuru de uppläste långa katolska böner och till och med på bruten spanska åberopade sig på missionärerna, så blefvo de dock på mycket ringa kost instängda i ett magasin, där de fingo tillbringa natten.

Nästa dag skulle de föras öfver till hufvudestancian vid Bahia Inútil, därifrån de skulle sändas vidare till Punta Arenas. Två män skulle drifva dem dit, en engelsman Williamson och en chilen Translaviña. De åtta indianerna gingo skenbart lugna, men hvem mäter deras känslor här, när de drefvos bort, kanske till döden, säkert för att aldrig återse hustru, barn och hembygd, och det fast de visste, att de intet ondt gjort. Så kom man på halfva vägen, och nu följde en scen, som väl aldrig skall i detalj beskrifvas. De båda förarne stego af sina hästar, och troligen hade de försökt att med gemensam eld tända sina pipor, då indianerna kastade sig öfver dem. Den ene hade fått hufvudet nästan afskuret och genast dött; den andre hade värjt sig förtvifladt, hade fått fingrarna afskurna, och på hans lik fann man for öfrigt öfver 20 sår.

De hemvändande hästarna med sina tomma sadlar röjde, att något hemskt inträffat. Så fann man de båda liken, men indianerna voro redan i säkerhet. I ilmarscher skyndade de till Rio Grande för att dölja sig i skogarna söder om floden. En stor polisexpedition drog ut efter dem; af Dusén, som vistades i missionen — jag befann mig då på expeditionen söder ut — lånade de några ytterligare hästar, men delvis på grund af de svårigheter, som missionärerna lade för dess verksamhet och hvari jag ej kan neka att jag sympatiserade med dessa, så misslyckades expeditionen, och resultatet blef blott några fångna barn och en mängd bågar och pilar. Men en månad senare anlände polischefen själf från Ushuaia, och nu följde en ny expedition, som lyckades att infånga hela stammen, 90 personer, och dessa