sedan jag öfvertalat befälhafvaren att lämna Åkerman nödig handräckning för en skrapning, gjorde jag själf i båt en tur omkring fjorden. Det praktfulla vädret fortsatte nästa dag. Ut genom Cockburnkanalen går färden, och ännu när vi voro ute på den omätliga Stilla oceanen, där hvarest den förenar sig med det antarktiska Ishafvet, förmärktes blott en svag gungning hos vår lilla båt. Solen lyste lika varmt och klart som uppe i Norden, där just då, den 1 maj, vårens inbrott firades af jublande skaror, af unga och gamla. Man riktigt förstod den gamle Magellan, att han velat hedra ett så vänligt haf med ett sådant namn — »el Pacífico».
Våra många befälhafvare voro också riktigt upprymda och tänkte passa på tillfället för att göra geografiska upptäckter. Vi gåfvo oss midt in bland öarna för att uppsöka en inre farled, som skulle existera där men ännu ej var utlagd på någon karta, och under tiden svunno timmarna hastigt. Men se, hvilka svarta moln som under tiden samlats öfver våra hufvud! Det började blåsa; kaptenerna se oroliga ut och ge order, att vi så fort som möjligt skola uppsöka den genaste vägen till Beaglekanalens inlopp. Men det är redan för sent: stormen har plötsligt och oförberedt brutit lös. Vi ha intet val, vi måste söka uppnå närmaste hamn och vara glada ändå att vi komma dit i tid. Det är Stewart Harbour, längst ut på västra delen af Stewartön, och där äro vi efter ett par timmar i någorlunda säkerhet. Men huru ha vi det här inne, och huru länge skola vi nödgas bli kvar här? Segelhandboken tages till råds. »En god hamn vid sydliga och östliga vindar men mycket otillräckligt skydd mot sydväststormen» — det är ingen afundsvärd belägenhet. Och om stormarna vid Kap Horn på hösten heter det: »Ibland gå de öfver på 2—3 dygn, ibland räcka de 12, ibland också utan afbrott i 40—60 dagar.» Men vår belägenhet skulle snart bli ännu värre.
Vi blefvo kvar öfver natten och hela nästa dag. Allt våldsammare blef stormen, allt häftigare rörelsen där inne i hamnen. Ännu värre blef det på natten. Hela tiden brann ljus inne i salongen, där vi lågo på soffan, och äfven befälhafvaren — som hela tiden ej klädde af sig — hade där lagt sig i ett hörn. Med ens blef rörelsen häftigare, och ett ilbud kom ned, att stora ankarkättingen sprungit och att blott ett litet ankare, alldeles otillräckligt att hålla oss fast, ännu låg kvar. Det var ett hemskt, ett afgörande ögonblick. Hvad skulle vi göra? Reservankare fanns ej, och det var ej att tänka på att ligga kvar i denna
