öfver från missionen och nu anmälde, att de ville på sitt sätt bidraga till högtidsdagens firande. In kommo de, klädda i sina förfäders krigsdräkt, med armar och bröst nakna och liksom ansiktena hemskt utmålade i svart, rödt och hvitt, kroppen insvept i en guanacomantel och kring hufvudet en krans af stora utstående hvita fjädrar. De började därpå en serie af danser, som beledsagades af entoniga sånger, af hvilkas innehåll jag naturligtvis ty värr ej förstod ett enda ord. I lång, tätt sluten rad kommo de in, hoppande framåt, nedhukade mot golfvet, tills de efter konstrika variationer slutade med att falla ned, så att hela skaran bildade en enda ullig jätteorm. För hvarje nummer blef takten allt lifligare, sången öfvergick till skrik, under det de hoppade mot hvarandra, slående med knytnäfvarna och skakande hvarandra, hvarvid det hela tydligen imiterade en strid på slagfältet. Vi, som stodo bredvid, blefvo indragna i dansen, och man kunde se, att de funno ett nöje i att upprepa sina låtsade anfall mot damerna, som förskräckta drogo sig undan ett grannskap, som ej kunde undgå att inverka äfven på nervstarka personer. Dansen slutade ej, förrän alla uttröttade sjönko till golfvet.
Men det var ännu en syn att se, när dessa män efteråt på natten drogo hem till sina båtar. En stam af onaindianer var vid mitt besök fången i Ushuaia; deras historia har jag skildrat i föregående kapitel. De småväxta yaghans hafva eljest en stor respekt for sina resliga kamrater från Norden, men nu var krigsstämningen hög, och de skulle öfverrumplas. In bröto de genom dörren till det skjul, där dessa höllos bevakade, och nu började för åskådarne, som vid det svaga ljuset af brinnande tändstickor följde händelserna, en scen, som trotsar all beskrifning. Under sång och skrik utförde yaghanindianerna sin krigsdans, medan hundarna skällde, barnen uppväckta ur sömnen tjöto, under det mödrarna, som voro lika öfverraskade och kanske också förskräckta, ej visste, om de skulle söka lugna dem eller försöka smyga sig bort och söka skydd, allt medan några af de gamla indianerna bildade en skarp kontrast, där de utan att förändra en min beskådade det hela med det orubbliga lugn, som så ofta blifvit skildradt hos Nordamerikas indianer. Några ögonblick blott — och så var allt slut, och det var åter tyst och stilla natt, men sent skall jag glömma intrycken af dessa krigiska scener ur de döende indianstammarnas lif vid Beaglekanalens stränder.
Här ha vi redan kommit in på kapitlet om yaghanindianerna och vilja nu dröja ett ögonblick för att skildra deras
