historia alltifrån den stund, då hvita människor just här i Ushuaia för första gången slogo sig ned i den eldsländska arkipelagen. Ty ushuaiamissionens historia sammanfaller så nära med den eldsländska civilisationens, att det väl må vara värdt att gå in därpå litet utförligare.
Det är ej svårt att förstå de känslor, som ledde till den första tanken att söka införa civilisationen på denna fjärran kust. Darwin och Fitz-Roy hade karakteriserat dess inbyggare såsom de lägst stående på jorden och hade till och med varnat för tanken på att de möjligen skulle kunna vinnas för kulturen. Och visserligen fanns ju ett och annat, som tycktes motivera en sådan åsikt. I en dyster, ödslig natur, där stormen rasade året rundt, där snön föll äfven midt i sommaren, där funno seglarne, som kommo från fjärran lyckligare stränder, en lågväxt, ful människostam, hvilken i små barkkanoter for fram mellan de skär, som vållat så månget stolt fartygs undergång. Och dessa människor ägde ej ens förstånd nog till att bygga sig ordentliga bostäder eller att sy ihop de säl- och utterskinn, som de begagnade, till de enklaste kläder.
Men just denna torftighet, denna låga ståndpunkt var det, som gjorde intryck på en ädel och uppoffrande man. Det var kaptenen i engelska flottan Allen Gardiner, som efter resor i missionssyfte i Sydafrika och sedan i Patagonien år 1848 kom till Staaten Island för att söka en utgångspunkt för arbete bland Eldslandets invånare. Han måste emellertid snart återvända hem, där han lyckades erhålla de nödigaste medlen för en ny expedition, ehuru utrustningen ty värr ej kunde blifva den bästa. Han kom ut i december år 1850 och slog sig nu ned på Pictonön, men på grund af åtskilliga motigheter och fiendtlig hållning å invånarnes sida såg han sig efter ett par månader tvungen att öfverge denna ö. Olyckligtvis kunde han med sin lilla båt ej gå så långt som fram till segelleden för de fartyg, som passera dessa vatten. Och nu följde för Allen Gardiner och hans sex följeslagare en långsam kamp mot brist och umbäranden. Genom grof försumlighet hade man redan vid resans början glömt kvar krutet ombord på det fartyg, som förde dem till Eldslandet. De blefvo därigenom i saknad af färskt kött, skörbjugg tillstötte, och efter svåra lidanden dukade de alla under, den ene efter den andre i september 1851. En månad senare kom undsättning, men då kunde man blott bereda deras graf. Men just denna olycka jämte de glödande ord, hvarmed
