här och där en flik af hafvet djupt nere under fötterna, det är en tafla, som man aldrig glömmer. De sista stegen upp till bergstoppen måste man gå till fots. Men där uppe stannar man i häpnad, omgifven af en den vidsträcktaste tafla af bergstoppar och öar i de vidunderligaste former, af dalar bevuxna med oafbrutna urskogar, af den vidsträckta staden med sina tornspiror, sina hvita byggnader och sina ståtliga planteringar, af den gränslösa oceanen och den rymliga hafsviken med sin flotta af ångare och seglare samt sina talrika öar, oftast upptagna af slott eller fästningsverk.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Montevideo. |
Mellan de hundratals fartygen ånga vi i den stilla augustikvällen ut ur Rios hamn, belyst af stadens tusen eldar och den mäktiga elektriska blänkfyren vid inloppet. Tre dagars resa skiljer oss ännu från Montevideo, den sista hamn, dit denna linies båtar gå, innan de fortsätta till Magelians sund. Pä morgonen den 25 augusti voro vi där, och huru brådtom vi alla hade, så dröjde dock flertalet passagerare öfver för att se, huru den uruguaiska republikens nationaldag firades. Staden själf, som har omkring 300,000 invånare, gör ett tilltalande intryck med sina vackra trädgårdar och sina breda, ovanligt
