stadens ämbetsmän samt i första linien officerarne på de därstädes förlagda krigsskeppen. Dessa bilda tillsammans i motsats mot utländingarne, »gringos», en särskild kast, i hvilken blott inflytelserika personer, som länge vistats i landet, kunna upptagas. Det var ett undantag, att vi under vår vistelse städse mottogos med den mest oinskränkta välvilja, en omständighet som väl delvis får tillskrifvas chilenernas intresse för vetenskapliga företag och undersökningar.
Chilener finner man nog för öfrigt i Punta Arenas i alla möjliga ställningar. Bristen på arbetskrafter och önskan att kolonisera landet förmådde också för några år sedan regeringen att hitsända ett par hundratal chiloter, d. v. s. den fattiga, föraktade kustbefolkningen från ön Chiloe och omgifvande trakter. Dessa fingo bostäder i stadens utkant, men i det hela kan man säga, att försöket misslyckades: de inflyttade arbetarne vilja ej göra mer än det nödvändigaste, och arbetsprisen ha blifvit lika höga som förut.
I regeln kan man icke säga, att det är synnerligen dyrt att lefva i Punta Arenas. Åtskilliga europeiska produkter kunna till och med på grund af tullfriheten erhållas billigare än i andra sydamerikanska hamnar. Priset per dag för rum och mat å stadens bästa hotell, 5 pesos eller 7 kronor, kan ej heller sägas vara orimligt. Men det tages igen på de oundgängliga »copas» och »copitas», och för alla extra bekvämligheter, så nödvändiga vid ett längre uppehåll, fingo vi betala hänsynslösa pris. Särskildt dyrbart är allt personligt arbete. För ilandforsling af effekter har jag flera gånger fått betala 15 pesos, för en ingalunda öfverflödigt stor tvätträkning nära 50 kronor, och mindre betalning för ett litet upphjälpningsarbete å kläder eller skodon än en peso (kr. 1,33) förekom aldrig, äfven när det blott var fråga om några minuters verk.
Första anläggningen af en koloni vid Magellanssundet ägde rum år 1843 i det sedan mer än ett fjärdedels årtusende öfvergifna Port Famine, Sarmientos gamla olyckliga koloni. År 1849 flyttades densamma till Punta Arenas. Ända till 1877 användes den i första linien som deportationsort. Redan förut hade det dock börjat uppblomstra, alltsedan regelbunden ångbåtsförbindelse uppstått genom sundet, hvarvid båtarna lade till vid den enda befolkade punkt de passerade på den nära 3,000 eng. mil långa vägen mellan Montevideo och hamnen vid Talcahuano. Sistnämnda år gjorde soldater och deporterade gemensamt
