Byggnaderna till hufvudestancian, här kallad Pantano, äro belägna i dalgången till en liten bäck något innanför hafsstranden och bilda en rätt ståtlig komplex. Hufvudbyggnaden är ett brunmåladt tvåvåningshus i ett slags villastil med stora verandor och blomsterrum. Kommer man dit in, så tror man sig försatt i en förmögen engelsk godsägares landtbostad. Höga mattbelagda rum i mörk dekorering, tunga gardiner, mahognymöbler och spislar i färgrikt porslin, en präktig flygel, bokhyllor med skönlitterära och praktiska böcker, allt ger det gedignaste och hemtrefligaste intryck. Sofrummen äro också i engelsk stil med ljusa och lätta möbler och präktiga resårsängar. Mr. Cameron har varit gift nära ett år, och hans unga maka mottog oss på det hjärtligaste. Besök äro ännu ej i dessa trakter så vanliga, att de hunnit blifva tröttsamma.
Ser man ut genom fönstret, så är taflan mindre leende, och motsatsen mellan värmen där inne och den kalla ensligheten utanför är i sin mån karakteristisk för Eldslandet. Uppe på kullen reser sig en väldig plåtbyggnad, som man skulle kunna tro tillhörde någon exposition. Det är emellertid där inne, som fåren klippas, något som här ännu försiggick för hand, ehuru maskiner för nästa år voro beställda. Rundt omkring ligga sex eller sju andra mindre byggnader kringströdda: arbetarbostäder, kontorsbyggnad o. s. v., röda eller gulmålade. Någon trädgård finnes naturligtvis ej utom några sängar med rädisor och potatis; för öfrigt intet träd, ingen buske, och några blommor har man ej heller ännu sökt plantera, ehuru detta eljest säkerligen lätt ginge för sig. Den aflägsnare utsikten är visserligen ödslig men dock mycket vacker: en flik af hafvet, mot nordväst de dunkla höjderna kring Kap Bouqueron, och mot söder och sydväst en rad af snöklädda bergspyramider. Där ute på slätten brusar vinden evigt kall, och taflan ändras blott, fastän ingalunda så att den blir mera leende, när vintern döljer det hela i sitt hvita snödok.
Att man här befinner sig i hjärtat af det område, där striden föres mot indianerna, märker man vid hvarje steg. Den första underrättelse, som mötte Mr. Cameron, då vi på kvällen anlände, var den, att indianer varit synliga i närheten, och efter att knappt hafva gifvit sig tid till att äta, måste han skynda dit ut för att till häst vaka hela natten. Ett par timmars väg från byggnaden visades vid vägen den plats, där det i ett föregående kapitel skildrade mordet på tvenne hvita ett år förut försiggått. Och under mina färder i de aflägsnare omgifningarna
