Sida:Från Eldslandet.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
176
NIONDE KAPITLET.

Längre mot väster blir den hastigt tätare, och redan innan man når hafsviken, bildar den så täta snår, att man ej ens till fots kan passera dem utan att hugga sig väg med yxa.

Vår väg skulle nu vika af mot nordväst, och det gällde först att passera Gallegosfloden. I spetsen för karavanen rider Angel fram mot traktens bästa pass. Men han hade gått däröfver på sommaren, då floden stod lägre. Floden är ej bred, men nu brusade den fram som en strid, skummande vattenmassa, och man kunde genast se, att passagen svårligen var möjlig. Ett försök måste dock göras. Några af de osadlade unghästarna fördes tillsammans och drefvos ut i vattnet. Blott ett par meter kunna de gå, innan vattnet blir dem för djupt och de börja simma. Det är en liflig tafla detta: de hopflockade ryttarne och hästarna, af hvilka äfven de senare synas fatta stundens mening och oroligt gå omkring liksom för att söka upp den bästa platsen. Hundarna utstöta höga tjut i väntan på hvad som skall komma, och hästarna ute i vattnet göra ett allvarligt försök att komma framåt. Men så griper strömmen dem, och då ingen vidare drifver på dem bakifrån, så fatta de ett raskt beslut och vända åter till den strand, hvarifrån de kommit. Där stodo vi nu utan att komma vidare. En fri häst kan simma öfver en ganska bred och strid flod, men en, som är lastad eller bär en ryttare, sväfvar i stor fara, om strömmen är häftig och vattnet kallt. Blott på särskildt duktiga, inöfvade hästar kunna nybyggarne vår och höst taga sig fram öfver de stora patagoniska floderna.

Vi hade intet annat val än att taga en lång omväg och passera hvar och en för sig af de tre källfloder, af hvilkas sammanflöde Gallegosfloden just i denna trakt bildas. De äro alla betydliga älfvar, som fordra att man känner till dem, om man vill öfvergå dem. Här, i kanten mot skogsområdet, på det lågland, som ofvan omnämnts, ligga tvenne af det inre Patagoniens rikaste och bästa nybyggen, tillhöriga engelsmännen Saunders och Molesworth. Båda blefvo för oss lämpliga punkter för uppehåll till företagande af utflykter i dessa synnerligen intressanta trakter. Först den 2 december voro vi framme vid herr Mayers nybygge, nära den nordligaste Gallegosgrenens källor och beläget blott ett par timmars väg från Ultima Esperanzas hafsstrand.

Vår färd skulle nu gå vidare mot norr, men här ville jag dröja ett par dagar för att utforska denna i geografiskt hänseende nästan obekanta och dock så ytterst märkvärdiga trakt. Ty lika underbar, som den omnämnda hafsviken är, lika