märkvärdigt är det att se en stor flod rinna upp blott ett par kilometer från densamma och sedan vända sig mot öster för att genomflyta hela den amerikanska kontinenten och utfalla i Atlantiska hafvet. För tolkningen af gränsfördraget mellan Argentina och Chile är denna punkt en af de kinkigaste, men till den frågan vill jag återkomma senare. Det intresserade mig emellertid att sätta mig in i densamma, och därför gjorde jag en lång utflykt mot söder, först till häst och sedan ensam till fots genom de mest ogenomträngliga skogssnår jag någonsin sett. Det var endast låga buskar, men så tätt hopflätade och med så hårda grenar, att på långa sträckor enda möjligheten var att på alla fyra söka krypa fram öfver deras kronor. Natten tillbragte jag inne i ett af dessa snår, där bristen på extra kläder gjorde sig mindre kännbar, och först långt fram på den andra dagen var jag åter i lägret.
Nu gick färden alltså mot norden, och till en början måste vi upp ganska högt på sluttningen af den högplatå, som bildar Gallegosdalens gräns mot norr och hvars sydvästligaste och tillika högsta punkt, Punta Alta, höjer sig omkring 1,000 m. öfver hafvet. Terrängen var här på det högsta oländig. De nedre sluttningarna äro nästan alldeles underminerade af tuco-tucohålor, där hästen för hvarje steg sjunker ned. I Eldslandet, där jag var ovan och hästen van vid dem, hade de varit mitt största obehag vid ridningen; här var det icke mycket bättre att se, huru den stackars hästen, som tydligen ej varit med om något dylikt, gjorde de största ansträngningar för att sätta foten på hvad som tycktes den säkraste platsen, blott för att vid hvarje undviket Skylla råka ned i ett mycket värre Karybdis. Den branta uppstigningen gjorde också färden besvärlig, och när vi kommit litet högre upp och de små underjordiska skadedjuren började försvinna, så mötte oss en ny svårighet. Här växer nämligen en liten halfklotformig buskväxt med taggiga stjälkar och blad, en bland de talrika patagoniska växter, som aldrig förekomma i Eldslandet, och denna är högst obehaglig för hästarna och hundarna.
Men om färden är besvärlig, så är utsikten här uppe på höjden så mycket mera storartad. Fritt framför oss i väster ligger den väldiga bergskedjan, i fonden de ishöljda taggkammarna af de egentliga Cordillererna och framför dem en rad af märkvärdiga platåfjäll, äfven de snöhöljda och ofta pyramidformigt byggda i flera afsatser med lodräta väggar af
