plats för många, många flera. Hvardera af oss tre kolonister har af chilenska regeringen öfvertagit 15,000 hektar, och tills vidare betala vi ingen afgift därför. Det värsta är, att då marken ännu ej är uppmätt, så veta vi egentligen ej, hvar våra »ägor» ligga, och ännu mera svårighet förorsakar oas gränsfrågan. Vi veta ju ännu ej, om vi här befinna oss i Chile eller Argentina, och nu säges det, att Argentina ämnar sälja denna samma mark till andra personer.»
»Det är väl många svårigheter, som följa med lifvet här borta vid civilisationens gräns?»
»Åja, naturligtvis. Först och främst att skaffa lifsmedel. Ultima Esperanza är ju nästan otillgängligt för fartyg, och till Gallegos tar resan med oxkärra två veckor, och då är det ändå blott några månader om året, som den är möjlig. Lika svårt är det ju också att bli af med ullen. Första året blef den liggande nere vid stranden hela vintern utan tak; naturligtvis var den sedan icke värd mycket på våren. Post få vi visserligen en gång i månaden men måste då själfva hämta den 100 km. härifrån. Detta blir sällan af; vi få den vanligtvis för flera månader på en gång. Till Punta Arenas ha vi 4 dagars styf ridt. Den turen gör man icke heller så många gånger om året, för att nu icke tala om att passagen öfver floderna är nästan lifsfarlig vintertiden.»
»Och fåren», sade jag, »fåren, af hvilka ju i alla fall hela existensen här uppe beror, bereda de eder mycket svårigheter?»
»Ja, fåren äro naturligtvis vårt allt. Hästar och kor kunna visserligen här upp emot skogstrakterna lefva ute om vintern, men de gifva ej på långt när samma inkomst som fåren. Naturligtvis vållar det många bekymmer, först att anskaffa en hjord af friska och goda djur och sedan att drifva dem den långa vägen hit upp. Men blifva de en gång hemvanda, så föröka de sig raskt, och förstår man sig litet på att sköta dem, så bör man snart kunna bli rik. I hela Patagonien har man får af lincolnras, men jag tror icke, att dessa på något annat ställe af jorden få så lång och vacker ull som här. Någon gång har det händt, att snö och köld om vintern eller vid klippningstiden dödat dem massvis, men det är mycket sällan något sådant inträffar. Deras värsta fiender äro lejonen;[1] i nya trakter händer
- ↑ Puman (Felis concolor) i dessa trakter städse kallad el leon, »lejonet», är Patagoniens största och grymmaste rofdjur men dock ej så farlig, som man
