det, att dessa på ett år döda hälften af hjorden, men vi förfölja dem ifrigt, och efter några år draga de sig vanligen undan, så att vi ej ha mycket ondt af dem.»
»Förorsaka indianerna något obehag för nybyggarne», frågade jag vidare.
»I regeln ej. Väl händer det, att några får försvinna, när de passera i närheten, men det är dock undantag. I vanliga fall ha vi hvarken ondt eller godt af dem. Men de äro fullt pålitliga, och om vi behöfva deras hjälp, få vi den alltid.»
Jag erhöll också många upplysningar om den ekonomiska ställningen för kolonisterna. »Jordvärdena ha på senaste tiden stigit hastigt. Till en början kan man visserligen få innehafva ett område afgiftsfritt, men vill man köpa god jord, måste man betala den med omkring 300 kr. för kv.-kilometer, och med mindre än en kv.-mil (100 kv.-kilometer) lönar det sig ej att börja. Sedan komma öfriga installationskostnader, som måste beräknas till 30—40,000 kronor, men en del däraf behöfver ej ges ut förrän fåren börja lämna inkomst, och detta dröjer ej länge.»
I själfva verket har fårskötseln i Patagonien visat sig vara en af de mest inkomstbringande näringskällor, betydligt säkrare än guld- eller silfvergrufvor annorstädes. De personer, som först började slå sig därpå, äro nu alla mångmillionärer. Från Skottland o. s. v. kommo i deras tjänst herdar hit ut. Efter några år fingo dessa öfvertaga vården af en liten fårhjord mot aflämnandet till en början af halfva inkomsten. Det dröjde ej länge, förrän de betalat af sin skuld; ett stycke land kunde de lätt få, och flera bland dem äro nu ägare till stora jordsträckor med 50—100,000 får.
Något annorlunda mot i skogsbygden ställer sig nog lifvet ute på slätten. Fåren trifvas kanske bättre där, fastän gräset ser kortare och glesare ut. Stora sträckor äro emellertid oanvändbara på grund af bristen på vatten. Nybyggenas utseende blir emellertid ett helt annat. I skogsområdena finner man lätt en naturskön plats, skyddad för vinden och med tillgång på
skulle tro. Människan angriper den endast, då den är sårad, eller om man oförvarandes kommer in i dess håla. Såsom bevis på dess feghet berättas, huru en nybyggare, som var ute med sin lilla flicka, fick se ett lejon, som klättrat upp i ett träd. Han skyndade hem efter sin bössa och kvarlämnade under tiden flickan för att tillse, att djuret ej begåfve sig bort. Men en gång retadt är det fruktansvärdt vildt och starkt, och i guanaco- och fårhjordarna anställer det stor förödelse, i det det dödar så många djur det kommer åt, oafsedt om det kan förtära dem eller ej.
