Sida:Från Eldslandet.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
192
TIONDE KAPITLET.

en gigantisk medeltidsborg med mäktiga torn och med djärfva tinnar i den finaste utmejsling samt med afsatser, som lysa hvita af snön. Äfven ute bland de afrundade kullarna af tertiärbergarter gör sig basalten märkbar, stundom såsom gångar, hvilka på grund af sin hårdhet kvarstå som höga, långsträckta murar, medan på ett annat ställe några spetsiga käglor resa sig likt jättestora stenbockshorn — återstoden af någon gammal vulkankrater.



Fastän man föga märker det, höjer sig landet raskt. Om trädgräns kan man icke tala här, där inga träd finnas, men småningom komma vi till den allra sista, låga berberisbusken, och här slå vi upp vårt läger. Snödrifvorna ligga redan ej långt borta, och det såg mörkt och hotande ut, så att vi nog saknade tälten. Vi bäddade på sluttningen i syskonbädd för att kunna gemensamt använda vår enda presenning som skydd mot det väntade regnet. Men så klarnade det upp, och jag kastade af mig mitt tunga täcke och låg och betraktade den södra himmelns glänsande stjärnor, medan jag i den tysta natten tänkte på fjärran boende vänner.