Nästa dag bar det rätt uppför höjden, och snart stodo vi vid den eviga snöns gräns. Marken bildade med massor af smältvatten en art lervälling, så att hästarna knappast kunde gå framåt, och de branta kullarna gjorde det ännu svårare att komma fram. En gång höll min häst på att slinta ned i en afgrund, men jag räddade mig i sista ögonblicket, i det jag släppte tyglarna och på ett föga graciöst sätt hoppade af på högra sidan af hästen, som lämnad åt sig själf snart åter fick fast fot. Jag lämnade mina följeslagare och gick till fots det sista stycket uppför bergskammen, tills jag vid omkring 1100 m. stod på vattendelaren mellan de båda oceanerna.[1] Det var en ovanligt vild tafla med snöhöljda fjällkolosser och djupa dalar med branta väggar. En väg till Västerhafvet är ej heller här att finna, hvaremot man lätt nog torde kunna göra nedstigningen till Lago Argentino.
Af hopsamlad guanacospillning hade mina följeslagare gjort upp eld, tills jag återkom, och vi sögo i oss vårt maté, innan vi togo vägen tillbaka. Nyårsnatten tillbragte jag på samma ställe som föregående natt — den var lika ensam och dyster som året förut, fast förhållandena ju i mycket voro olika. Nyårsdagen kommo vi åter till lägret, men jag gjorde på vägen en lång tur till fots uppför det vilda fjällmassivet, där jag samlade en del väl bibehållna växtförsteningar, och kom först sent på aftonen tillbaka.
Trots sin höjd öfver hafvet är nästan hela det undersökta området denna tid klädt af en rik gräsvegetation. Hvad som mer än något annat under dessa dagar tilldrog sig vår uppmärksamhet, var de tallösa guanacohjordarna, till hvilka jag under vår expedition ingenstädes sett någon motsvarighet. Stundom föreföll det, som om en hel höjdsluttning varit lefvande, i det den täcktes af en hjord på flera tusen af dessa sirliga djur, hvilkas rödgula färg lika påfallande harmonierar med den patagoniska vegetationens egendomliga gulaktiga färgton, som någonsin renen med de lappländska fjällen eller med den hvita snön.
Guanacon (Auchenia Huanaco), det sydliga Sydamerikas största landtdjur, erinrar till sitt utseende i påfallande grad om sina nordligare släktingar, vicuñan och dess tama form lamadjuret. Kroppslängden är omkring 2,3 meter, höjden öfver hjässan 1,6 m. Kroppen betäckes af en kort fin ull jämte längre, fina hår, som på hufvudet mindre framträda men från nacken bakåt
- ↑ Eller i hvarje fall på den högsta passpunkten mellan dem.
