Sida:Från Eldslandet.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
198
TIONDE KAPITLET.

omväxlingen i den patagoniska matordningen, vare sig man däraf tillreder en äkta chilensk cazuela, en soppa med risgryn och grönsaker, eller på indianmaner en picana, då djuret stekes helt med glödande stenar nedstoppade genom strupen.

Dessa strutsar blefvo orsaken till ett missöde, det svåraste som träffade oss under denna del af expeditionen. En af våra följeslagare, den gamle argentinske jägaren Ramires, satte med hundarna efter en struts, och don Lorenzo begagnade tillfället att följa med honom, medan vi andra fortsatte framåt. Men jakten blef lång, och jägarne hördes ej af. Peio, som skadat sin fot och hade svårt att följa med i den trippande takt, som lastdjurkaravanen antager, stannade efter för att vänta på dem, medan vi till sist på eftermiddagen slogo läger i en liten floddal, bevuxen med grönskande, doftande verbenabuskar, dessa trakters enda bränsle. Ty värr försummade vi att genast tända upp en signaleld, och fram emot aftonen började det mot all vana i dessa torra trakter att regna, och därigenom blef det oss omöjligt att göra eld äfven följande dag.

Särskildt för Peios skull, då jag fruktade, att denne ej fått rätt på de andra, och visste, att han med sin vrickade fot skulle haft ytterst svårt att reda sig själf här ute, beslöt jag att ej gå vidare, förrän hela trakten blifvit undersökt, och detta fastän våra lifsmedel voro nästan slut, så att vi hade behof att så snart som möjligt komma till bebodda trakter. Sä snart sig göra lät, satte jag eld på hela verbenabuskaget, så att hela trakten inhöljdes i rök. Anläggandet af dylika prärieeldsvådor är strängt förbjudet, men lika fullt göres det ständigt, när man har behof att visa sin vistelseort, och många gånger onödigtvis för resten. Angel begaf sig ut på en längre expedition, ända fram till närheten af de nybyggen vi senast lämnat, medan vi öfriga genomströfvade den kringliggande trakten, äfven besökande ett indianläger i trakten i hopp att där få höra något om de saknade. Men allt var förgäfves. Och då ännu den fjärde dagen inga spår anträffats af dem, ansåg jag det klart, att de omedelbart fortsatt i den riktning vi ämnade oss, och beslöt att gå vidare.

Nu följde tre ansträngande dagsmarscher öfver öde land. Nätterna tillbragtes utan tält ute på slätten, där ej ens verbena-buskar funnos till bränsle. Elden måste uppgöras med guanaco-spillning, vid hvilken vi stekte det enda kött vi hade, taget af ett ungt lejon, som Angel dödat med sin lasso. Detta kött