Redan före Weddell gjordes en viktig forskningsresa af den ryske sjöofficeren Bellingshausen, som år 1821 länge uppehöll sig i trakten af Syd-Shetland men ej synes gjort något allvarligare försök att tränga söder ut på östra sidan af denna ögrupp. I stället for han på dess västra sida och upptäckte där Alexanders land och Peter den stores ö, båda omgifna af ogenomträngliga ismassor.
De viktigaste resorna under den närmaste tiden voro de, som leddes af engelsmännen Foster 1829, hvilken under två månader anställde pendeliakttagelser på den lilla vulkankratern Deceptionön, den till sitt läge noggrannast bestämda plats inom de antarktiska trakterna, samt Biscoe 1832, som upptäckte den betydande landmassan Grahams land, hvars västra kust han undersökte och där han äfven landade.
Af ännu större betydelse för sydpolarforskningen blefvo emellertid de forskningsexpeditioner, som åren 1838—43 nästan samtidigt utsändes från Frankrike, Nordamerika och England. Af dessa var den franska speciellt riktad på utforskningen af länderna söder om Kap Horn. Den leddes af den berömde forskningsresanden Dumont d'Urville, som ett par år senare, efter att under så många år ha trotsat farorna i jordens otillgängligaste och farligaste trakter, omkom med sin familj vid en järnvägsolycka på en resa midt i hjärtat af sitt hemland.
Det var Weddells resa, som gaf planen till denna expedition. På hans väg skulle man tränga fram ännu längre mot söder, kanske uppnå själfva polen, om Weddells tanke var riktig, att isen i polarhafven härstammade från land och att de södra polarländerna, om landmassorna där vore mindre, borde vara mera isfria än de norra. Men i detta hänseende misslyckades färden. Redan vid 63° s. b. träffades ogenomtränglig packis, som i ett fast band sträckte sig till Syd-Orkneyöarna; från den 22 januari till den 15 februari kryssade d'Urville långs detta band och vände sedan mot väster för att under några veckor, tillbragta i arkipelagen söder om Syd-Shetland, utföra forskningar, som ensamma voro nog för att ge hans expedition en hög plats bland upptäcktsresorna i dessa trakter.
D'Urvilles omdöme om Weddell är icke det allra gynnsammaste. »Fastän jag inser, att olika år kunna utöfva ett utomordentligt olika inflytande på isens tjocklek, tillstår jag, att jag knappast kan förstå, huru en så vidsträckt och tätt sluten ismassa, som den vi seglat utefter, någonsin kan öppna väg för en seglare. Utan att fullständigt förneka sanningen af Weddells
