Sida:Från Eldslandet.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
16
ANDRA KAPITLET.

utseende, i det argentinarne älska att bo i envåningshus, som med en kort fasad åt gatan sträcka sig långt inåt kvarterens midt. Genom en öfvertäckt portgång, tillsluten med en gallerport, kommer man in på gården, »el patio», en rektangulär öppen plan bevuxen med mer eller mindre välskötta blommor. Rundt kring denna ligga boningsrummen, hvilkas utgångar antingen direkt utmynna dit eller någon gång mot en täckt pelargång.

Detta byggnadssätt lämpar sig ganska väl för ett klimat så varmt, torrt och vackert som Buenos Aires' i själfva verket är, men likväl försvinner det nu hastigt alltmer och mer. Tomterna äro för dyrbara, de europeiska inbyggarne för talrika, och i stadens centrala delar saknas numera husen af den gamla stilen alldeles, medan de höga stenhusen i modern stil och med många våningar likna hvad man i andra hufvudstäder får skåda.

Såsom stadens medelpunkt har man att betrakta Plaza Victoria, en öppen trädbevuxen fyrkant med en enkel, tämligen förfallen obelisk, bärande en staty af frihetsgudinnan. Hela ena sidan af denna plats ned till La Plataflodens forna strand, nu utfylld för den nya hamnanläggningen, upptages af regeringshuset, »Casa de Gobierno» eller »Casa rosada», en ombyggnad af vicekonungarnes gamla palats. Här äga republikens president och ministrar sina praktfullt utstyrda ämbetslokaler. Vid plazan ligga äfven flera andra af stadens viktigaste offentliga byggnader; den imponerande katedralen med dess fasad af korintiska pelare, börsen, nationalbanken, ärkebiskopens palats och andra.

Från samma plats utgå också Buenos Aires' viktigaste gator. Intet vittnar i så öfverväldigande grad om att vi här befinna oss i en storstad som lifvet å dessa, och jag tror ej, att det är någon öfverdrift, om man säger, att Buenos Aires i detta hänseende i Europa blott öfverträffas af London. Vid den tid, då trafiken är störst, ser man ofta gatorna så fullproppade med åkdon, att man ej på långa stunder kan passera öfver dem och att man ej förstår, huru vagnarna öfver hufvud taget kunna röra sig framåt. Till god del beror detta myrstackslif därpå, att man på grund af stadens utsträckning och sydamerikansk sed åker långt mer än hos oss, men i någon mån är det nog också endast skenbart och framkalladt af gatornas ringa bredd. Denna är nämligen i stadens centrala