tid, och där är deras väg, när födan börjar bli knapp och de måste förflytta sig från ett ställe till ett annat. Och att på annat sätt komma fram vore ju också omöjligt, ty tätt vid stranden vidtar den ogenomträngliga urskogen, som genom sin kontrast mot glaciarerna och de höga snöfjällen mer än något annat gjort de patagoniska kanalerna så berömda. Så ofta ha redan dessa skogar beskrifvits af de främsta naturskildrare, att jag ej behöfver tilllägga mycket utöfver hvad som redan blifvit sagdt i föregående kapitel.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Scen från Smiths kanal (norra delen). |
Det karakteristiska trädet i de västliga skärens artfattiga
skogar är den evigt gröna boken, Fagus betuloides, ett lågvuxet
träd med ofta pinielikt utbredd krona och små ständigt
kvarsittande mörkgröna blad. Mera enstaka finnas en art cypress
samt dessa skogars märkligaste och vackraste representant, en
magnolia, Drimys Winteri, ett träd som man ingalunda skulle
vänta i jordens sydligaste skogar. Den ljusa stammen, de
decimeterlånga, läderartade, gröna bladen och de stora klasarna af
doftande hvita blommor draga genast till sig uppmärksamheten.
Tätt hopträngda stå dessa träd, men ännu tätare äro de snår af buskar, som breda ut sig i deras skugga. Man finner
