Sida:Från Eldslandet.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
218
TOLFTE KAPITLET.

flera arter af Berberis, som genom sina taggar bidraga att göra framträngandet ännu omöjligare, ett obehag som endast delvis uppväges af deras välsmakande bär; vidare Pernettya mucronata, som äfvenledes har taggbeväpnade blad och ätliga bär, samt en mängd andra buskar. Mesta uppmärksamhet tilldraga sig bland dessa en art myrten och en högväxt Fuchsia, som är synnerligen praktfull, när den står öfversållad af sina röda blommor med de blåa midtelbladen, samt vidare Philesia buxifolia, en låg buske med öfver två tum långa, purpurfärgade, klocklika blommor. Men nästan ännu märkvärdigare i denna omgifning är en ormbunke, Lomaria Boryana, med en stundom nära fotstjock, låg stam, från hvilken utgår en krona af styfva, ibland nära tre fot långa blad.

Ännu yppigare är den allra nedersta vegetationen, den som växer intill själfva marken. Här är hvarje rot och sten, hvarje stock och stubbe, liksom också själfva jorden, dold och öfvervuxen af ett tätt, grönskande täcke af yppiga mossor. Kors och tvärs i alla riktningar ligga kullfallna stammar, som nästan döljas af detta mosstäcke. Försöker man att komma fram, måste man krypa öfver dessa hinder, och medan man försöker skydda sig med händerna för de taggiga buskar och grenar, som ständigt slå besökaren i ansiktet, glider man ofta ned för de hala stammarna i djupa, vattenfyllda hålor, eller också sjunker man ned till midjan i en multnande vedmassa, dold för ögat af den ständigt lika, gröna betäckningen.

Men det är en underlig stämning, som möter, om man blott kommer några steg in i denna skog. Där ute brusar stormen, men här är det så tyst och stilla. Ingen vind tränger hit in, intet djurlif stör lugnet; hvart man ser, möter blott man denna yppiga trängsel af grönskande lif i dess eviga kamp på ruinerna af döda och döende föregångare.

Växternas och i synnerhet mossornas yppighet jämte den öfvervägande rikedomen på former med ständigt kvarsittande gröna blad ge åt dessa skogar en alldeles påfallande likhet med dem, som träffas inom tropikerna. Det är två gemensamma orsaker, som i trots af olikheten i värmemängd framkalla denna likhet — det likformiga klimatet, med föga olikhet mellan sommar och vinter, och den stora fuktigheten.

Den 29 juni 1896 lämnade jag Punta Arenas på väg mot norden med en af Kosmosliniens ångare. Dessa fartyg äro något mindre än de stora engelska postbåtarna och lägga äfven