bland dess 125,000 invånare är en ganska stor del främlingar. Nästan de flesta äro nordeuropéer, men svenskarne äro jämförelsevis mycket fåtaligare här än i Argentina. Detta hindrar dock ej, att vi hafva flera landsmän i framstående ställningar, militärer, ingeniörer och affärsmän. En särskild berömdhet har den svenska gymnastiken fått här ute, ej minst genom den energi och skicklighet dess utöfvare förstått att visa. Skaparen af detta verksamhetsområde i Chile är löjtnant J. Billing, bosatt i Santiago; i Valparaiso verkade vid tiden for mitt besök löjtnant P. Lundblad, i hvars hem jag tillbragte många angenäma stunder.
Redan ombord på fartyget möttes jag af svenske generalkonsuln, herr Bruno Mohr, till nationaliteten tysk men ytterst intresserad af allt, som rörde Skandinavien. Redan långt före min ankomst hade vår expedition stått i förbindelse till honom for det myckna han uträttat till vår förmån, och hans hjälpsamhet förnekade sig ej heller vid de frågor, som nu skulle föreligga.
För denna gång blef Valparaiso blott en flyktig öfvergångsstation på vägen till Santiago. Där är Chiles vetenskapliga och nationella lif koncentreradt, där är regeringens säte — båda omständigheterna drogo mig dit så hastigt som möjligt.
Den 184 km. långa, järnvägssträckningen till Santiago ger ett utmärkt tillfälle till en öfverblick af själfva grundstommen till landets natur. Långsamt går tåget genom staden och därefter genom djupa sprängningar, som här och där lämna tillfälle till en blick ut öfver hafvet och de dyrbara fästningsverk, man här just nu håller på att anlägga. Så passeras Viña del Mar, Valparaisos yppigt blomsterinbäddade villastad, och därpå går färden i en markerad dalgång genom fruktbart land förbi talrika små städer i nordlig riktning fram mot den höga bergskedjan i fonden. Det hela liknar en trädgård med vidsträckta åkrar och luzernfält samt skogsdungar af valnöt- och fikonträd, Eucalyptus samt först och främst popplar och pilträd. En och annan palm får man också se. Småningom kommer man in i Aconcaguaflodens dal, och vägen böjer af mot öster för att i storartade viadukter, tunnlar och kurvor bestiga Kust-cordillerernas kedja. Hela denna bergsluttning är en ödemark, ty klimatet är för torrt att tillåta någon rikligare växtlighet utanför floddalarna. Blott ett torftigt gräs betäcker här och där marken, så några enstaka buskar och i talrik mängd en
