Hoppa till innehållet

Sida:Från Eldslandet.djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

FJORTONDE KAPITLET.
I Atacamaöknens gruftrakter.

Åkerbrukskolonierna i det sydliga Centralchile. Kolonisationens framtid. Chiles mineralskatter. Atacamaöknen. Grufvorna vid Tamaya, Chañarcillo, Condoraco och Amolanas. Besök i Coplapó. Salpeterdistrikten. Tillbaka till Eldslandet och därifrån till Sverige.




De egentliga kolonisationsdistrikten i Chile äro belägna i södra delen af det centrala området, i provinsen Llanquihue och på ön Chiloe. Jag fick ej något tillfälle att besöka dessa trakter och känner dem endast efter beskrifningar och efter hvad jag såg af de närmast liggande trakterna. De äga ett utprägladt öklimat med nästan tropiskt milda vintrar och somrar utan hetta samt bilda det regnrikaste området i Chile; i några trakter faller årligen öfver tre meter regn. Till största delen äro de täckta af ogenomträngliga urskogar, i hvilka man finner många representanter för tropikernas växtvärld. Jordmånen liknar den, som man finner i Sveriges kusttrakter, med låga kullar af stenig moränlera, skilda af djupa dalar och bördiga lerslätter. Liksom hela Chile är det bergiga trakter, men berggrunden består i allmänhet af lösa, vittrande sandstenar.

Att bryta åker i en dylik bygd kostar arbete, och det fuktiga klimatet gör, att åkerbruket måste bedrifvas på betydligt olika vis mot i Europa. Och så var det ej underligt, att de första kolonisterna kommo med långa klagovisor. För några årtionden tillbaka var det en liflig invandring till Chile från norra Europa, särskildt från Tyskland, och resultatet visar sig bland annat i den blomstrande och rika staden Valdivia. För lång tid var denna kolonisation afstannad, och först under den sista tiden har regeringen tagit sig för att med ifver uppmuntra den europeiska