och bildar liksom ett skålformigt lager tvärs genom hela berget. Rundt omkring följer man dess utgående genom raden af hvita grufbyggnader och af utbrutna varphögar. Det är detta lager, som gjort Tamaya så ryktbart och dess ägare så rika. Ägarne äro nämligen många, och i stället för att bilda ett bolag arbeta de efter chilensk sed hvar och en för sig, oberoende af hvarandra, något som ingalunda är nyttigt vare sig för grufbrytningen eller för utbytet och vinsten.
Jag var nere i en af grufvorna till omkring 250 meters djup, men detta var en besvärlig vandring. Långa sträckor går man ned för vanliga stegar, men dessa bilda ingen sammanhängande ledning och byta ofta om för att ligga i de mest olika lägen. Stundom får man klättra utför afsatser på en stock med uthuggna steg för foten, men besvärligast äro de branta, hala, i klippan uthuggna gångar, chiflones, som bilda hufvuddelen af vägen. Värmen blir ytterligt tryckande; uppe vid jordytan råder ett tropiskt klimat, men här tilltar temperaturen ytterligare för hvarje meter man kommer ned, och så finnes dessutom där ingen skymt af drag eller luftväxling. Det skulle behöfvas en jättes krafter för att en ovan här skulle kunna gå ned utan att tröttna. Men just då man tycker, att arbetet att gå utför afsats efter afsats blir alldeles outhärdligt, så kommer i drastisk form en uppmuntran. Nedanför i djupet höres en entonig, skrikig sång, och en samling facklor närma sig snabbt. Det är en skara malmbärare, och man trycker sig så nära väggen som möjligt för att låta dem passera. De äro alldeles nakna, och på ryggen bära de de väldiga korgarna af ogarfvade oxhudar, fyllda af malmblock. Det är bördor så tunga, att en ovan ej skulle kunna lyfta dem och transportera dem framåt på slät mark, och likväl måste dessa människor i denna förskämda luft bära dem uppför lodräta stegar och branter hundratals meter och hålla på med detta arbete dag ut och dag in. Ett hårdare arbete har man svårt att tänka sig, och lönen därför är dock uttryckt i svenskt mynt en fullkomlig obetydlighet. Där uppe i dagen ligger bostaden, en lerhydda utan fönster, rundt omkring dem de väldiga bergshöjderna och den evigt klara himmeln med en sol, som söker förbränna allt lefvande, och dag efter dag samma arbete nere i grufvan. I regeln tillhöra dessa arbetare sedan generationer samma grufområde, och man behöfver ej hysa något tvifvel, att i deras ådror rinner mera indianblod än europeiskt blod.
