Hoppa till innehållet

Sida:Från Eldslandet.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
27
FRÅN BUENOS AIRES TILL ELDSLANDET.

kan han uthärda de otroligaste strapatser, rida ett tjugutal mil om dagen, flera dagar kanske utan vatten och lifnärande sig blott på litet kött utan salt. Men däremellan försummar han ej att njuta af hvad lifvet bjuder: när tillfälle ges, kan han af pampans produkter tillaga rätter, som skulle tillfredsställa den mest raffinerade gurmand, och för goda lägerplatser har han ett underbart väderkorn; en äkta gaucho har svårare att passera förbi en sådan skyddad, grön liten dal än ett utskänkningsställe med rom eller öl, och det vill säga mycket På stäppen födes han, där dör han också, kanske utan att någonsin ha sett ett berg eller en skog. Men så mycket kan ingen sjöman älska hafvet som gauchon sina pampas. Här har han lärt sig sitta till häst, innan han kunde gå, och denna förkärlek behåller han alltid. Märkligt nog bär han sällan några skjutvapen, blott sin stora knif, vanligen instucken i stöfvelskaftet, städse till hands och ej sällan använd i dispyter vid den minsta anledning, samt vidare lasson och bolan. Den senare, som består af två eller tre tunga metallkulor eller väl rundade stenar, inflätade i ena änden af hvar sin läderrem, hvilka sedan hopfogas, bildar det egentliga jaktvapnet. Hållande en af kulorna i handen, svänger han de andra rundt kring hufvudet, medan han i full galopp ilar fram öfver slätten; slungad med kraftig arm vecklar sig vapnet kring benen på det förföljda djuret, som genast bedöfvadt och intrassladt faller till marken och blir ett lätt byte för jägaren.

För att göra bekantskap med den äkta gauchon måste man gå till aflägsnare trakter, Patagonien eller de inre provinserna, där jorden ännu ej blifvit upptagen af nybyggare. Här har utkämpats mången blodig scen i striderna mot indianerna eller vid de egna dryckeslagen. Men den mötande främlingen kan tryggt slå sig i sällskap med hvem helst han träffar på; för argentinaren ute på stäppen äro gästvänskapens lagar för heliga att kunna brytas.

Och sist några ord om målet för vår resa, Tandil-kedjan. Den består blott af en rad låga granit- och sandstenskullar, men för vetenskapsmannen erbjuder den en mängd intressanta synpunkter för studier. För oss skandinaver är den intressant genom den närbelägna lilla staden med samma namn, i hvars omgifningar en hel koloni af omkring 600 — 800 danskar äro bosatta. För turisten så väl som för vetenskapsmannen är den vida bekant genom sin ryktbara »rörliga sten». Denna utgöres