Sida:Från Eldslandet.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
30
ANDRA KAPITLET.

bli uppskjutet till en obestämd framtid, då jag plötsligt i en morgontidning erfor, att ett krigsfartyg, en »torpedjagare», skulle utsändas till de södra farvattnen och afgå redan två dagar senare. Vår generalkonsul satte sig genast i förbindelse med krigsministern, som meddelade, att det verkligen var så, att vi gärna kunde få åtfölja fartyget, som skulle aflämna oss i Punta Arenas, men att i motsats mot all vanlig argentinsk sed dagen vore oåterkalleligt bestämd; affärden kunde ej, såsom vi önskat det, uppskjutas.

Under sådana förhållanden var det för mig otänkbart att komma med. För öfrigt hade det ju blifvit särdeles svårt att ej få landa i San Sebastian, där de mulåsnor befunno sig, som vi af staten fått låna. Men däremot lyckades vi hinna anordna allt så, att Dusén och Ohlin, ledsagade af Åkerman, kunde åtfölja »Patria», när detta fartyg den 30 oktober afseglade mot södern från La Platas hamn.

Det hade varit mitt hopp att snart få komma efter med gränskommissionens medlemmar, när dessa gingo ut till sitt arbete. Men gång på gång utsattes dag för deras afresa, utan att det blef något däraf, och efter tre veckor, sedan följeslagarne blifvit engagerade och alla förråd inköpta och iordningställda, befann jag mig ännu i Buenos Aires. Ändtligen den 20 november fingo vi underrättelse, att vi kunde börja ombordförandet af våra lifsmedel och reseeffekter, som, oafsedt allt som i förväg blifvit sändt till Punta Arenas, utgjorde nära 100 säckar och lådor. Nästa dag kl. 4 e. m. lyfte »Uruguay» ankar för att begynna sin resa, och långsamt ångade vi i den stilla sommarkvällen utför den väldiga gula vattenmassa, ännu uppe vid Buenos Aires 50 kilometer bred, som utgör mynningen af ett bland de största vattendrag på jorden, La Platafloden.

»Uruguay» är en liten kanonbåt på omkring 400 ton, högst obekväm för passagerare, och då den nu hade att föra så mycket folk, blef utrymmet i högsta grad trångt, och mycket fattades äfven af de enklaste bekvämligheter. Utom hela gränskommissionen med dess stora personal och utrustning samt vår expedition medföljde åtskilliga passagerare till Eldslandet, nämligen dels poliskommissarien i San Sebastian, don Gaspar Santa Coloma, och några polismän, som han för stationen värfvat, dels don Francisco, ombud för en stor Buenos Aires-firma, som inköpt land på Eldslandet och där ville grunda ett nybygge. Fartyget har i fredstid som sin