skulle han ej komma; där dödades han i en strid med infödingarne å Filippinerna. Blott ett af hans fartyg och aderton man kommo åter till Spanien i september 1522. För första gången hade ett skepp kringseglat jorden, »och sedan Gud skapade den första människan var detta den största nyhet man sett på jorden». Den återkommande befälhafvaren Elcano (del Cano) skördade äran af företaget. Karl V satte i hans vapen en jordglob med inskriptionen »Primus me circumdedisti», antagligen det mest storartade vapen, som någon människa burit.
Lika envist som man till en början betraktat Amerika som en samling öar, bildande ett slags yttre skärgård till Asien, lika envist behärskades man i fråga om Magellanssundet af den villfarelsen, att detta skilde två stora kontinenter och bildade den enda infartsvägen till Stilla oceanen.
De följande upptäcktsfärderna utgingo alla under denna förutsättning och alla i förhoppning att på den nya, som man hoppades, bekväma vägen hemföra Österlandets skatter. Genast efter det Magellansexpeditionen återkommit, utrustades en flotta af 7 skepp under befäl af Loaysa och den förutnämnde Elcano. De kommo riktigt till sundet och hafva gifvit en ganska fullständig beskrifning af detta, och äfven i andra hänseenden har denna resa varit af stort geografiskt intresse. I öfrigt var den så olycklig som möjligt, och blott några få af besättningen återkommo från Moluckerna till hemmet på portugisiska fartyg. Flera af de följande färderna hade emellertid än mindre framgång och uppnådde ej ens sundets mynning. Bland dem, som aldrig lyckades passera detsamma, var en under ledning af Alcazaba intressant, emedan den kom att förenas med den första upptäcktsfärden inåt land, djupt in i Patagonien. Man utgick från Puerto Leones, en hamn belägen på omkring 44° s. br. och passerade en stor flod, otvifvelaktigt Rio Chubut (ej Rio Negro, såsom några antagit). Efter en lång marsch kommo de till en hög bergskedja, sannolikt själfva Cordillererna. Indianerna, som voro deras vägvisare, förklarade, att nu skulle de snart komma till ett land, där det fanns rikligt af guld, och anföraren för tåget sökte på det ifrigaste öfvertala manskapet att gå vidare för att uppnå Stilla hafvets kust. Det synes dock mycket tvifvelaktigt, om detta under föreliggande förhållanden skulle varit möjligt. Försöket blef icke heller gjordt, ty manskapet var missnöjdt och trött på den långa marschen,
