gjorde uppror, återvände till fartygen, som de bemäktigade sig, och gingo sedan tillbaka till Spanien, dit emellertid få af dem lyckades komma fram.
Dessa misslyckade försök gjorde emellertid, att man i Spanien förlorade intresset för den nya sjövägen; snart hade man till och med nästan glömt Magellanssundets existens, och det dröjde nära 40 år, innan åter en expedition gjordes från Spanien till dessa trakter. I stället gjordes under denna tid flera i geografiskt hänseende särdeles intressanta fastän ty värr mycket litet bekanta försök att väster ifrån, från Chile, uppnå sundet och därmed en förbindelse med ostkusten och med Europa. Den första af dessa färder under Francisco Ulloa år 1553 undersökte en god del af den västpatagoniska kusten, däribland för första gången Chiloe och Chonosöarna, och inträngde söder om 50:e breddgraden djupt in en vik, som antagligen var Magellanssundet, men återvände därifrån utan att passera sundet till Chile.
Lyckligare till resultat fastän olyckligare för honom själf och öfriga deltagare blef nästa expedition under Juan Ladrillero åren 1557—59. Allt ifrån sin afresa från Valdivias hamn lämnar denne en utförlig beskrifning på de kanaler, öar, hamnar o. s. v., som han iakttog, en beskrifning, som icke förrän i vårt århundrade blifvit öfverträffad och i många punkter ännu icke kan kontrolleras, endast därför att några nyare och bättre undersökningar ej blifvit utförda. Ladrillero är den egentlige upptäckaren af de västpatagoniska s. k. kanalerna, af hvilka han beskrifvit ett stort antal. Om möjligt ännu intressantare voro hans undersökningar af de inre fjordarna, Eyre Sound, då som nu fylldt af simmande isberg, och »Ultima Esperanza», som han till en början tog för att vara Magellans sund. Sistnämnda vik undersökte han — 270 år före Beagleexpeditionen — i alla dess gömslen, upptäckte dess märkvärdiga smala inlopp och var den förste, som iakttog, att Cordillerernas bergskedja redan här, 250 km. norr om Kap Froward, fullständigt afbrytes af vatten. Hade denna iakttagelse ej längesedan varit glömd och förbisedd, när gränsfördraget mellan Chile och Argentina år 1881 skrefs, så skulle mycket obehag under de sista åren kunnat undvikas. Till slut påträffades också den västra ingången till sundet, som han genomfor till hela dess längd, därmed vederläggande en vidt utbredd åsikt, att strömmen skulle vara för stark för ett fartyg, som sökte passera det från väster till öster. Lastad med
